Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23. 11 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då liljekonvaljerna blommade
— Berättelse ur verkligheten av Edla Ljungmark. —
Eleverna i den stora folkskolan
skulle ha examen. Det fanns flera
salar, och barnen tävlade med
varandra att blomstersmycka och pynta
sina klassrum.
Tusenskönor, akleja, penséer och
löjtnantshjärtan blommade i
trädgårdstäpporna. Vid den stora ån stod
de vackraste förgätmigej, och av dem
band somliga barn fina blå kransar.
På ängsmarkerna växte det violer och
nyckelblomster, och i hagarna och på
åkerkanterna smörblommor,
prästkragar och en mängd andra blommor. Så
nog fanns det gott om blommor till att
pynta skolsalarna med.
Arvid och Henrik bodde helt nära
varandra på samma gata. De var goda
vänner och brukade vara mycket
tillsammans.
— Hör du, Arvid, sade Henrik, du
och jag ska ha riktigt fina blommor
med oss till vår sal. Vet du, vad vi
gör? Vi ror ut på ån till
konvaljholmarna. Där finns det gott om konvaljer
nu, och de doftar så gott. Tänk, så
förvånade både magistern och våra
kamrater ska bli, då vi kommer med
konvaljer!
-— Ja, visst vore det roligt, men ska
vi våga oss på att ro ut på ån?
— Åh, det är inte farligt, försöker
vi, så går det nog! För övrigt kanske
vi kan få någon med oss, som är lite
säkrare än vi. Du förstår, Arvid, det
finns inte några blommor, som kan
mäta sig med konvaljer.
— Ja, då ska vi fara med detsamma
då, sade Arvid, för i dag ska vi klä
salarna med löv och blommor.
Det var långt till storån, och
pojkarna fann ingen som hade tid att
följa med dem, varför de beslöt att
själva ro ut.
Då de kom till åstranden, fann de
en eka, och denna lånade de. Ån såg
mörk och djup ut, och det var inte
utan, att både Arvid och Henrik kände
en liten bävan, då ekan sköt ut på
vattenytan. Men konvaljerna hägrade,
lockade och drog. Tänk, vad de skulle
dofta ljuvligt i skolsalen!
Om pojkarna hade frågat sina
närmaste om lov, så hade ingen av dem
fått ge sig ut på ån. Men nu var det
så, att Arvids pappa var död, och hans.
mamma vistades på ett sjukhus, och
syskonen tyckte han, det var onödigt
att be om lov. Henriks mamma var
död, och hans far var på arbete. Inte
heller han frågade någon i hemmet till
råds.
Holmarna därute var så underbart
vackra, och fåglarna slog sina drillar
bland trädens kronor. Det var vår,
jublande, doftande vår, och pojkarna
hörde våren till. Men även över den
friska, unga våren kan en isande
frostvind draga fram. Den vackra
drömmen om konvaljerna bleknade hastigt.
Gossarna skulle just stiga i land på
en holme, då olyckan hände. Henrik
hade lämnat ekan, då den plötsligt
gled ut från land. Arvid blev rädd, tog
ett språng ur ekan mot land men
hoppade rakt i ån. Avståndet var för långt.
Här stod nu Henrik lamslagen av
förfäran utan att kunna nå den
nödställde kamraten. Han var förtvivlad.
Om han bara haft ekan, men den gled
bort och så måste Henrik åse, hur den
käre kamraten om en kort stund var
försvunnen under vattenytan. Till sist
hördes bara några bubblande ljud, där
lille Arvid, nyss så glad och full av
sprittande, friskt vårliv, sjunkit.
Det blev ett dystert slut på den lilla
utfärden till konvaljeöarna.
Från en villa längre bort åt ån var
det en dam, som åsett olyckan. Så
skyndsamt som möjligt kom hjälp,
men strömmen hade redan fört undan
lille Arvid. Först efter några dagar
hittade man hans kropp.
Konvaljerna fick stå orörda och
ringa med sina vita klockor, och
öar-nas sångarskara fick fortsätta att
ostörda sjunga sina glada melodier
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
