Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 24. 18 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjäriln vingad syns . . .
(Forts. fr. sid. 188)
Bedja till Gud? Det var väl inte värt
det heller, ty Gud hade nog också sin
hand med i den här tillrättavisningen.
Jag väntade. Jag frös. Jag ropade. Jag
grät. Och sä till slut bad jag, men inte
heller det lyckades.
Det var någonting, som jag måste
lova först, innan Gud ville höra mig.
Så lyfte fjärilen och flög, bort, bort
på fria, hela vingar. Vad skulle jag
göra? Jo, jag skulle lova Gud, att Hans
vackra fjärilar skulle få vara ifred. Jag
skulle inte fånga dem och inte förstöra
deras glänsande vingpar.
Och det gjorde jag. Jag försökte
knäppa händerna kring röret. Sedan
ropade jag. Det var, som om det
kommit mera luft in i mina lungor, och
mitt rop blev starkare.
Mor hade gått ner för att dricka ett
glas saft. Hon hade gått fram till
vattenkranen och börjat pumpa, men så
hade hon tyckt, att det lät så
förunderligt egendomligt i röret, varför hon
stannade och lyssnade och riktigt lade
örat till.
Hon hade ropat ner far och båda
hade lyssnat. Så hade moster också
kommit.
— Tänk! Var är Erik? De hade
tittat på varandra ett kort ögonblick, och
förstört pappas paraply alldeles i
onödan.
— Ja, sade Pelle, vi tyckte inte, att
det gjorde något, om vi lånade den ett
litet slag, för vi tänkte köpa ett nytt,
när vi kom till Amerika.
— Nåja, sade far småleende, det var
inte så stor skada skedd, för jag hade
i alla fall tänkt köpa ett nytt. Men ni
skulle allt frågat om lov först. Nu kan
ni få behålla det här gamla, så ni kan
öva upp er till duktiga
fallskärmshoppare.
— Nästa gång frågar ni mig om
lov först, slutade far.
-— Jadå, svarade Pelle och Stina
med en mun.
så hade de alla skyndat ut. De hade
ropat på mig, men inte fått något
svar.
— Brunnen!
Alla skyndade dit. Luckan var
un-danvält. Och så fick de se mig.
— A, Erik, käre Erik!
Det tog en halvtimme, innan jag stod
uppe på gräsmattan hos dem.
— Men hur kunde detta hända?
Du vet ju, att morbror visat dig, var
brunnen är.
— Ja, mor, men det var en fjäril.
— En fjäril!
— Ja, mor, nu skulle jag ha en
riktig uppsträckning, men jag har lovat,
att jag aldrig skall jaga dem mera.
Den gången, förstår ni pojkar, förlät
far och mor mig. Det var den
händelsen, som jag ville tala om för er. Glöm
inte den, pojkar, och så var rädd om
allt, vad Gud har skapat. Det är inte
meningen, att vi människor skall
förstöra det vackra, som fägnar ögat i
naturen. Vi skall vårda oss om det och
skydda det. Kom ihåg det!
— Nu får ni gå. Tack för att ni
hörde på mig.
— Tack, farbror!
Kalle och Bengt sprang ut från
parken. När de kommit ut på trottoaren,
stannade de.
— Nu låter jag dem vara ifred.
— Ja, det finns det som är mycket
roligare.
Så skyndade de hem.
Iflinneöveréen.
SMÅBARNSAVDELNINGEN.
Gud har berett åt dem en stad. Hebr. 11: 16.
MELLANAVDELNINGEN.
Herren är god mot alla och förbarmar sig
över alla sina verk. Ps. 145:9.
ÖVRE AVDELNINGEN.
Samma som mellanavdelningen.
Tänk på minnesversens innehåll, då du lår
dig den!
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
