Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 26. 2 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men titta!
En flicka och hennes hund.
Vänner är de båda två,
trives med varandra.
Ute ser màn då och då
dem tillsammans vandra.
ma att gråta — gråta — åh, Gud, låt
mig finna Elsa, så skall jag nog inte
glömma att passa på henne härefter!
— Hallå där, har bina flugit bort
för er, eller varför svärmar ni
omkring så där, ljöd plötsligt en röst
bakom Sivar, som fick brått att vända sig
om. En lång karl i grön jaktdräkt stod
där i gläntan med bössan i rem över
axeln och i sällskap med en stor, grå
schäferhund. Han såg vänligt på den
förvirrade pysen, som hade tårar i
ögonen.
— Jägmästarn, tänkte Sivar. Han
hade sett jägmästarn flera gånger.
— Åh, lilla syster Elsa har kommit
bort, och vi kan inte finna henne
någonstans — och jag hade lovat mor ...
Sivar brast i gråt.
— Ja, sina löften skall man hålla,
men annars skall du se, att det nog
blir bra med Elsa, sade jägmästaren
allvarligt. Och den stora hunden stack
nosen upp i ansiktet på Sivar, som om
han velat trösta honom.
— Men vi måste ha reda på henne.
Har du ingen sak som tillhör henne,
så skall nog Varg här kunna lukta sig
fram, sade jägmästaren.
Sivar såg misstroget på hunden.
— Skall han kunna finna Elsa —
tror jägmästarn?
— Absolut! Finns ingenting här i
närheten av det som din syster brukar
ha på sig om dagarna?
— Jo, hennes röda luva ligger
därborta vid matsäckskorgen.
— Det är bra. Hämta den bara!
Sivar hämtade luvan, och
jägmästaren lät hunden nosa på den.
— Leta reda på Elsa nu, Varg!
På ögonblicket bar det iväg med
Varg in i skogen, med nosen tätt intill
marken, och Sivar och jägmästaren
följde efter. Färden gick först i många
vindlingar och krökar, hit och dit,
fram och tillbaka, men ett tu satte
Varg rak kurs mot ett tätt buskage,
som kantade en solig skogsglänta. Där
stannade hunden och ylade högt.
Inifrån buskaget hördes gråt, som vid
hundens tjut plötsligt övergick i ett
ångestrop.
— Elsa, ropade Sivar glatt. I nästa
ögonblick hade han hämtat henne ut
ur snåret, och hon tryckte sig intill
honom med ett ansikte, som var rött
av gråten.
— O, vargen, den onde vargen, som
tog Rödluvan, han ville ta mig också!
Då log jägmästaren och tog Elsa
upp på armen.
— Nej, min lilla flicka, det är inte
alls vargen, det är bara min hund.
Men på ett vis har du rätt, detta är
verkligen Varg, för så heter han och
en varg liknar han ju till sitt yttre,
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
