Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 29. 23 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prins Pip-pip.
— Av Per Silve. —
(Forts. fr. föreg, nr)
Min goda värdinna hjälpte mig
även, och jag misstänker, att hon gick
in och bäddade ännu bättre där i
asken, en stund jag inte såg det. . .
Hennes lilla dotter, den femåriga
Hildegunn, såg med spänning på allt
detta. Och hennes docka, som hette
Hilderid, var också med i laget. Både
Hildegunn och Hilderid hade så
vackra blå ögon.
— En så liten rar fågel, sade
Hildegunn.
— Ja, men så är det nog också
bara en förhäxad prins, sade jag.
— Nej, vad säger Per, utropade
hon. Och hade hon inte haft stora
ögon förr, så fick hon det nu, för detta
var någonting som flickungen förstod.
Jag har aldrig träffat någon som varit
mera förtjust i sagor och äventyr än
lilla Hildegunn. Sent och tidigt måste
jag berätta sådana för henne. Och när
jag vart trött och ville sluta, blev
Hildegunn ond på mig.
— Vad heter han, viskade hon.
— Pip-pip, svarade det nere i
asken.
— Där kan lilla Hildegunn höra,
sade jag, han svarar själv.
—- Jag tyckte han sa pip-pip, jag.
— Ja, så heter han, Pip-pip, må
Hildegunn veta.
Prins Pip-pip kom inte i form den
dagen. Han ville inte ha mat, fast jag
försökte både med sockersmulor och
»Napoleonbakelse» och annat gott.
Litet vatten var det enda, jag kunde få
ned i näbben på honom.
Tidigt nästa morgon vaknade jag
av hans pip. Jag kom upp i en hast
och gav honom av det jag hade till
hands i kammaren. Och nu dröjde det
inte länge, förrän sparven lät sig väl
smaka, han hade en matlust, så det
var rent otroligt. Han syntes trivas
gott här på mitt rum. Hans röst var
glad och frisk, och den lilla varelsen
blev piggare för varje stund. Men han
vågade sig inte upp ur asken förrän
framåt eftermiddagen. Han hoppade
bortefter bordskanten, vippade med
stjärten, sträckte på halsen och satte
sig äntligen att putsa sina fjädrar med
näbben.
En gång gjorde han ett försök att
flyga, men daskade i stället ned i
golvet. Det dröjde minst en vecka, innan
han kunde börja använda sina vingar.
Han tog inga stora risker, Pip-pip.
Jag tycker ännu jag kan se honom
sitta där och vippa och vippa och inte
ens våga färden bort till kommoden
eller till fönsterposten. Men det tog
sig så småningom, och till slut satt
inte ens kakelugnsspjället för högt för
honom. Fönsterglas var något som
Pip-pip inte riktigt förstod sig på. Han
for emot rutan, tumlade ned mot
fönsterbrädan och började ivrigt hacka på
glaset.
Visst var vi goda vänner, men det
hindrade inte, att jag stundom kunde
bli lite otålig på den livlige Pip-pip
och alla hans tilltag. Han förstod ju
inte, att alla de där vita fläckar han
lämnade efter sig på mina böcker och
annorstädes gav mig rätt mycket
arbete. Pip-pip ville gärna vara med,
när jag satt där och hängde näsan
över läxboken. Men fortsatte jag då
och läste utan att bry mig om honom,
flög han rätt upp i mitt huvud och
började sparka och krafsa med sina
små fötter. Då måste han i skamvrån,
han som alla andra elaka ungar. Jag
tog min halmhatt och lade den på
bordet, och så fick allt Pip-pip lov att
krypa in under hatten ett slag. Men
ett sådant liv han höll i mörkret och
ensamheten därinne! Han slapp dock
inte ut, förrän han blivit snäll och
lugnat sig. Då släpptes han ut och tog
sin tillflykt upp på översta kanten av
kakelugnen, där han fick sitta en
stund och begrunda vad han gjort,
innan ban kom ned för att bli god vän
med mig igen. (Forts, nästa nr)
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
