Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 29. 23 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lillplättens bevattning.
— Av Guttorm Spetland. —
Alf hette en ljushårig pojke, som
bodde tillsammans med sin mor i ett
litet hus under det stora Skarfjället.
De var fattiga på gods och guld, och
hur mycket modern än strävade och
arbetade, blev det bara ur hand i mun,
som man brukar säga. Alf hade mer
än en gång känt det bittert, att mor
skulle behöva slita så ont hos
främmande människor så gott som varje
dag på året.
En kväll, då hon kom hem och var
mycket trött, sade han:
— Jag tycker det är så svårt, att
du skall gå och slita så ont varenda
dag, och jag skall gå så här och inte
göra någonting. Kunde jag bara finna
på någonting, som jag kunde förtjäna
litet pengar på, så kunde du få dig en
vilodag någon gång ibland.
— Ah, din tid kommer nog, Alf,
svarade modern, då du måste arbeta
för mig.
— Ja, det är klart jag skall, sade
Alf. Men om jag bara kunde finna på"
något nu.
och stygg. De hade bara försvarat sig.
Nu skulle han bekänna allt för far
och mor. Far, ja! Han hade ju bett
Anders vända på klövern. Skulle han
nu gå tillbaka till Myrgärdet och göra
detta? Nej, det värkte så otäckt, han
måste allt hem litet först.
Anders fick snart fatt på mor, som
genast förstod vad som hänt och
pysslade om den misshandlade läppen.
— Jag var stygg . . . slog sönder
boet, mor, stammade Anders.
— Ja, sa mor, och så gick det som
det gick.
Denna eftermiddag fick pojken
stanna hemma med sin värk och sin
skuldkänsla. Far sände sedan i stället
drängen till Myrgärdet.
Och Anders hade lärt att aldrig
mera ofreda varken getingar eller
andra djur.
På kvällen låg han länge och tänkte.
Och tidigt på morgonen, då han
vaknade, visste han, vad han skulle göra.
— Mor, ropade han, nu har jag det!
Nu vet jag, vad jag skall ta mig till!
—- Vad är det då, undrade mor
utifrån köket.
— Jo, jag vill odla upp den där
jordlappen uppe i fjället — du vet den
vi kallar Lillplätten — och så vill jag
plantera jordgubbar där. Det kommer
nog att bli pengar av det. Tror du
inte?
— Jo, det tror jag nog. Men jorden
är nog lite grund däruppe, så jag är
rädd det kommer att gå galet med
plantorna, ifall det blir torkår.
— Då kan jag bära vatten dit upp.
Det finns tillräckligt att ta av i
brunnen.
— Ja-ja, du får så gärna göra det
för mig. Och jag riktigt önskar, att
det måtte gå bra för dig.
Så gick modern till sitt arbete och
Alf till sitt, och de såg inte varandra
förrän kvällen. Då räckte Alf fram
sina jordiga händer.
— Se, vilka blommor jag fått, sade
han och skrattade. Men så har jag
också grävt upp hela Lillplätten.
— Det var bra gjort, sade mor. Och
i morgon skall du väl harva och
gödsla den, kan jag tänka?
— Det var meningen det, sade Alf,
men när jag skall plantera, då skall
du vara med, för det kan du så
mycket bättre än jag.
Det lovade mor. Och en kväll, då
hon kom hem litet tidigare än vanligt,
gick de upp till Lillplätten med en
korg full med plantor. Över hundra
satte de, och de stod där så vackert i
rad, att de länge måste sitta där och
beundra det fina åkerlandet, innan
de kom sig för att gå hem igen.
Så gick dagarna. Alf höll till
däruppe i sin täppa och rensade och
ställde från morgon till kväll, och
plantorna trivdes så det var en lust att se.
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
