Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 30. 30 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barnets sång.
(Bearb. fr. engelskan)
Vid en av kolgruvorna i närheten
av staden Scranton i Pennsylvania
timade för en del år sedan en större
olycka, varvid flera gruvarbetare blev
levande begravna, och alla försök att
rädda dem syntes resultatlösa.
Flertalet av de arbetande vid
gruvan var tyskar, vilka på grund av sitt
deltagande med de förolyckades
hustrur och barn samt sina egna fruktlösa
räddningsförsök var i hög grad
upprörda.
På tredje dagens morgon samlades
vid gruvans öppning en ofantlig skara
män och kvinnor i ett tillstånd av
nervös överretning, som icke bådade
något gott. Ett hemskt sorl hördes
från den församlade mängden, när
det kungjordes, att det vore dåraktigt
att fortsätta med räddningsarbetet, ty
de olyckliga gruvarbetarna var säkert
döda. Och det dämpade knotet
efterföljdes av ett och annat förbittrat
utrop över de rika gruvägarna, vilka
dock på intet sätt kunde göras
ansvariga för vad som timat.
Ett förhastat ord eller en oförsiktig
handling från någon skulle i detta
ögonblick framkallat en fruktansvärd
storm. I närheten av den, som
berättar detta, stod en liten tysk flicka,
omkring elva år gammal. Hennes bleka
ansikte och det oroliga sätt, på vilket
hon såg på folket, visade tydligt, att
hon till fullo förstod, hur farligt
ögonblicket var. Plötsligt började hon med
stor ansträngning att sjunga. I början
var det knappast hörbart, men efter
några toner blev hon modigare, och ut
över mängden bar hennes vackra
barnsliga röst Luthers härliga
tros-psalm, som varje tysk känner från sin
barndom:
»Vår Gud är oss en väldig borg ...»
Bland den förbittrade folkmassan
blev på en gång dödstyst, tills en röst
stämde in med i sången och drog allt
flera med sig, till dess att hela den
stora folkmassan under djupaste
rörelse sjöng:
»Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda;
men med oss står den rätte man,
vi stå av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är:
Han är den Herren Gud,
som klädd i segerskrud
sin tron för evigt grundat.
Ett underbart lugn hade fattat allas
hjärtan. Det försummade
räddningsarbetet upptogs på nytt med kraft och
mod, och innan morgonens ljus
grydde, hade det glada budskapet utgått
från gruvan, att alla de förolyckade
blivit funna vid liv.
Är det så?
I en kyrka i Tyskland lär det finnas en
tavla med följande inskrift:
Herren Jesus talar till oss så:
Ni kalla mig Mästare men lyda mig icke.
Ni kalla mig Ljus men söka mig icke.
Ni kalla mig Vägen men gå mig icke.
Ni kalla mig Liv men längta icke efter mig.
Ni kalla mig Visheten men följa mig icke.
Ni kalla mig Kärleken men älska mig icke.
Ni kalla mig Rikedomen men begära mig icke.
Ni kalla mig Nåd men förtrösta icke på mig.
Ni kalla mig Herre men tjäna mig icke.
Ni kalla mig den Helige men hedra mig icke.
Ni kalla mig den Rättfärdige men frukta mig
icke.
Om jag dömer eder, så förebrå mig icke.
]flimieéveréen.
Alla Herrens vägar äro nåd och trofasthet.
Ps. 25: 10.
Denna minnesvers är bra att minnas, då
det kan bli svårt någon gång.
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
