Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 31. 6 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där gick en flicka och plockade bår.
lät den lilla sitta på den. Medan hon
stillade sin hunger med en smörgås,
berättade hon, att hon hette Maria,
fast mamma alltid sade Maja, och att
hennes far högg ved djupt inne i
skogen. Hon skulle gå med middagen till
far, för mor orkade inte den dagen,
men hon hittade inte dit. Sen hade
hon gått så långt och sovit under ett
stort träd.
— Sov du en hel natt, frågade
mannen. Det var nog mer än en.
— Jag vet inte. Det var skumt, när
jag somnade, och jag var så trött. När
jag vaknade, plockade jag hallon, men
jag var så rädd, så rädd i skogen. Jag
läste bibelspråket, som min mamma
lärt mig, och så låg jag på en tuva
och såg upp mot himmelen.
— Vill du läsa bibelspråket för
mig?
Flickan knäppte sina händer och
läste: »I ro ligger jag och sover, ty du,
Herre, bevarar mig. I dina händer
befaller jag mig, ty du har förlossat mig,
Herre, min trofaste Gud. Amen.»
Under det de två satt och
småpratade, funderade mannen på, hur
han skulle göra. Han måste
naturligtvis föra flickan med sig, men hur?
Tydligen hade hon kommit från det
hållet, han kom ifrån, men vägen
tillbaka var för lång. Han studerade sin
karta och beslöt sig för att försöka ta
sig fram med flickan på ryggen till
närmaste gård. Knappast kunde han
inte ens hinna dit före kvällen, men
han ville göra sitt bästa. Barnet kunde
i alla händelser inte gå själv någon
nämnvärd bit. Därtill var den lilla
varelsen alldeles för uttröttad.
Det blev en mödosam vandring för
mannen, men han arbetade sig dock
långsamt fram genom snårskogen.
Skymningen började falla, och först
då det började bli kväll, fann mannen
den lilla skogsväg, som måste leda
fram till bygden.
Det var långt lidet på natten, då en
knackning på dörren störde folket i
bondgården.
Husfadern öppnade själv och såg
förvånad på främlingen med sin
börda. Mannen nästan stapplade förbi
honom in i rummet. Han tycktes
alldeles förbi av trötthet och satte sig
tungt på första lediga stol.
— Ett barn, utropade bonden. En
flicka! Det kan väl inte vara den, som
hela bygden varit ute och letat efterf
Vi har just flera män här, som vilar
några timmar. De har varit ute hela
dagen och sökt efter barnet. Tänk, om
det är .,.
Längre hann han inte. Dörren till
angränsande rum slogs upp, och en
man störtade in.
— Mitt barn, mitt barn, min lilla
flicka, ropade han och slöt barnet i
sin famn. Gud vare tack, att jag har
dig åter.
Det var Marias far, som ej kunnat
sova och genom väggen hört samtalet.
Han var utom sig av glädje, och
ingen av de närvarande skulle väl
glömma denna gripande stund. Mannen,
som funnit barnet, blev föremål för
stor tacksamhet från lilla Marias
föräldrar. Själv kände han en stor
ödmjukhet. Var det inte den gode
Gudens finger, han skönjde i detta, att
bäcken översvämmat, så att han måste
ändra sin kurs. Var det därför, att
hans öga vakade över barnet, och att
han själv skulle få vara ett redskap
i Guds hand?
Bearb, av Lisa.
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
