Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 32. 13 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det undangömda brevet.
— Av Birgitta. —
När det gick mot den ljusa årstiden
och landsvägen var sommarlätt att
cykla fram på och skolan var slut,
började Erik sitt sommararbete.
Vintertid och i vårtid, då tjälen kröp ur
jorden, och hösttid, då de kalla
regnen föll över markerna, behövde Erik
inte befatta sig med det. Då tog
drängarna, som körde mjölken alltid
hem posten från handelsboden och
delade ut den till de väntande vid
mjölkboden. Men när Erik var fri,
cyklade han alltid tidigt varje morgon
ner till handelsboden och begagnade
skolväskan som postväska. Och han
kom så rappt tillbaka. Mor Lena, som
gick ensam i sin stuga, brukade i
bästa fall få sin tidning eller sina brev
långt fram på eftermiddagarna, då
mjölkbuden körde posten, men när
Erik var »brevbärare», var han uppe
hos henne före middag.
Erik skulle hämta posten till far
och mor också, och sedan körde han
ut tidningarna och breven till
grannarna. Det var fyra gårdar, som låg
nästan intill varandra, och så var det
mor Lena, så det åtgick inte så
mycket av hans tid att uträtta dessa
ärenden, och både far och grannarna var
belåtna över att inte mjölkbuden
behövde åtaga sig det arbetet i den
bråda tiden.
Hela juni månad gick och Erik
cyklade oavbrutet varje morgon ner
till handelsboden och kom fort tillba-
Dick var alltför bedrövad för att
kunna följa uppmaningen. Då blev jätten
förgrymmad och tog ut Dick för att
tvinga honom att sjunga. Dick skrek
högt, stretade emot och kämpade av
alla krafter, och till sist föll han död
ned i jättens hand.
Denna historia låter ju som en ond
saga, men så är det inte. Den är sann,
vartenda ord, tyvärr! — För Dick var
en liten fågel, och jätten var
skomakarns elake Olle.
ka och delade ut. Men det var med en
viss tvekan, som han gick upp till mor
Lenas stuga. Det var någon hemlighet,
som han bar på. Tidigare hade han
knackat på dörren och hälsat goddag,
men nu en tid hade han inte vågat
göra det, ty han var rädd för att svara
på en viss fråga. Vad brukade mor
Lena fråga om? Hör!
— Hör du, Erik, är det inget brev
från Johan?
— Nej, tyvärr tant, men det
kommer nog.
Så hade frågan och sväret blivit
varje dag en lång följd av dagar, då
Erik knackat på och lämnat
tidningen. Och ibland hade mor Lena även
sagt.
— Ja, om han ändå ville skriva,
pojken. Men det är så svårt nu för
tiden. De kommer inte genom spärren.
De får vänta så länge, så länge.
En dag hade Erik sett mor Lena stå
och vänta på trappan. Han hade inte
vågat ge sig upp till henne för att
säga nej till hennes fråga. Han lade ner
cykeln vid dikesrenen och satte sig
själv bakom en buske och just då mor
Lena ledsnat på att stå i solskenet och
vänta och därför gått in, hade han
sprungit hemskt fort och lagt
tidningen på trappan och sprungit lika
hastigt därifrån.
Det lyckades för honom en
mångfald dagar att osedd lägga från sig
posten, men en dag, då han barfota
och snabb sprang från mor Lenas
stuga, mötte han någon på gångstigen.
Han blev så rädd, att han bara stod
och stirrade.
—- Är det du Erik? Väldigt vad du
ligger i.
— Javisst, jag, jag sköter posten,
jag ■ • •
— Jaså, och nu har du varit hos
mor också.
— Jaha.
— Då måste du följa med upp. Jag
kanske har något i väskan till dej.
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
