Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 33. 20 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lina och Tulla
— Av Mörten Jensen. —
(Forts. fr. föreg, nr)
— Men Sören Rasmusson har hö
nog, och jag tror, att han gärna ger
oss, så det räcker till henne.
— Därför har han också fått
henne.
— Fått henne, utropade Lina
häftigt.
— Ja, köpt henne. Det var ju
egentligen också hans tillhörighet. Vi har ju
bara passat Tulla under sommaren,
sade mor långsamt.
— Men jag fick henne ju av Sören
Rasmusson, och hans hustru hörde
det, utbrast Lina, så uppbragt, att mor
blev riktigt rädd för henne.
— Stilla, stilla, lugna dig nu, mitt
barn, så skall jag köpa en ny docka åt
dig, när jag snart kommer till stån.
Den kommer du nog att tycka lika
mycket om som om Tulla. Men då
skall du vara en rar flicka och inte
skapa till dig på det sättet. Vi var
skyldiga Sören Rasmusson pengar för två
lass torv. I dag, innan du var vaken,
kom han hit. Han fick se lammet och
tyckte bra om det. Du kan tro, han
berömde dig för att du varit så duktig
att passa det, och kan du nu inte
inse att det var en mycket bra affär för
oss?
Nej, det kunde Lina inte inse! Hon
grät så högt, att hennes små syskon
vaknade därvid. Och det kunde inte
trösta henne, när mor berättade, att
Sören Rasmusson ville ha Tulla till
påläggsfår, så hon skulle få leva,
och då kunde ju Lina någon gång
emellanåt få gå och hälsa på sin kära
lekkamrat.
Lina var denna morgon så uppfylld
av tankar på Tulla och så bedrövad,
att hon närapå hade glömt, att hon
skulle till skolan i dag. Då hon
äntligen kom ihåg det, var det så sent, att
hon riktigt måste skydda sig för att
inte komma försent.
Hon, som annars var så glad att få
komma till skolan, hade i dag alls
ingen lust att gå dit och kunde inte
trivas där. De andra barnen kunde se på
henne, att hon gråtit och att någonting
gått henne emot, och de ville inte
lämna henne ifred, utan frågade gång på
gång, vad det var fatt med henne. Men
hon svarade inte på deras frågor, ty
hon visste, att hon inte skulle kunna
hålla gråten tillbaka, om hon började
tala om Tulla.
Även på andra sätt gick det dåligt i
skolan i dag. Då lärarinnan frågade
henne, hur mycket två ifrån tretton
var, svarade hon femton, och då hon
senare frågade, vad Isaks fader hette,
svarade Lina, att han hette Jakob.
Lärarinnan beskyllde henne då för
tanklöshet och bristande uppmärksamhet,
men det var alldeles fel, tyckte Lina,
för hon hade så många tankar i
huvudet, att hon trodde det skulle sprängas.
Det var för henne en plåga att vara i
skolan denna dag, och hon längtade
bara, att skoltimmarna skulle ta slut.
Och när skolan äntligen var slut för
dagen, sprang hon ifrån de andra
barnen för att få vara ensam med sin
sorg. Då hon kom till vägen, som tog
av till pastorns, stannade hon trött och
andfådd och stod en stund stilla och
tänkte på hur mycket roligt de haft
här under sommaren, hon och Tulla
och Sofia. Det var, som om någon
viskat henne i örat: Gå du och tala med
din lilla väninna, ty vem vet, om hon
inte på ett eller annat sätt kan trösta
dig. Så slog Lina in på vägen till
pastorns, och där stod Sofia på trappan
och svängde lustigt med sin
sommar-hatt. Hon var mycket glad att återse
Lina och ropade genast:
— Har du inte Tulla med dig i dag?
Lina kunde inte svara, utan gav sig
i stället till att gråta. Då tog Sofia
henne om halsen och förde henne ut i
trädgården. Där satte de sig i bersån,
och nu berättade Lina hela den
bedrövliga historien med Tulla.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
