Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 33. 20 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trollet går på upptäcktsfärd.
— Av Ester Molin. — •
Silva, kattmamman, hade två små
rara ungar. Uen ena, Pyret, som hon
kallades, var en snäll och beskedlig
liten kattflicka och till utseendet var
hon grå och vit alldeles som sin
mamma. Och nog märktes det också, att
hon var moderns utkorade favorit och
det var ju heller inte så underligt ty
ett mera välartat barn fick man då
sannerligen leta efter. Alltid var hon
lydig och kom, när man kallade på
henne, och läraktig var hon också, så
det var rent förvånansvärt. Hon var
inte mer än några veckor gammal, när
hon kunde börja tvätta sig själv och
hålla sin mjuka päls fin och ren samt
lapa i sig av den nysilade mjölken
utan att stänka omkring på golvet.
Och när mamma Silva låg där på
mattan framför spisen och spann,
drömde hon vackra framtidsdrömmar
för lilla Pyret, som krupit ihop
mellan hennes framtassar.
Men Silva hade också bekymmer,
och dessa gällde kattpojken, Trollet.
Det var inte mamma själv, som gett
"Sin son detta namn, utan barnen i
gården hade hittat på det. För det var nu
så, att man alltid på det här stället
haft gråa kattor, men den här lilla
ungen hade konstigt nog blivit svart.
Svart som en sötare, skulle man
nästan kunna säga, om det inte funnits
en liten vit fläck på halsen.
Men barnen var lika förtjusta i de
båda två små kattungarna och tyckte,
att också lilla Trollet var bedårande
söt med sina blåa, glittrande ögon,
som jämt såg så odygdiga ut, där de
tittade fram i det svarta ansiktet.
Mamma Silva sörjde dock i
hemlighet över att sonen hade fått det här
utseendet. Det var dock liksom en tröst
för henne med den där lilla vita
fläcken, och den fick också en alldeles
extra rengöring varje dag. Fast Trollet
gillade inte alls de där
tvättningsceremonierna och ville bara springa undan
sin mammas vassa tunga, så ibland
blev hon riktigt ond på honom och gav
honom en liten klatsch med sin högra
framtass.
En dag, då mamma Silva skulle ta
en promenad med sina båda
småttingar ville Trollet inte följa med.
Han var trött, sa han, men hans mor
tittade misstroget på honom, där han
låg i soffhörnet och låtsades sova.
Silva såg nog, att han öppnade det ena
ögat då och då. Månne han inte låg
och tänkte ut något fuffens och bara
skyllde på trötthet? — För se Trollet
var nu jämt så full av upptåg, att hans
stackars mamma var riktigt ängslig
ibland och undrade, hur det skulle
sluta.
Men nu hade han i alla fall lovat,
att han skulle vara så snäll, så snäll
och ligga stilla här på sin kudde, tills
mamma och syster kom tillbaka.
När Trollet blivit ensam, tyckte han
dock, att det blev litet trist att ligga så
där, och han började sträcka på sig
och titta sig omkring.
Undras, vad som finns i den där
hinken där borta? Trollet såg nog, att
det var en mystisk karl inne här förut
och han hade med sig långa käppar
och kvastar och en hel del andra
konstiga saker, och så började han stöka i
spisen och krafsa ut någonting svart.
Trollet hade velat gå närmare och
titta, men naturligtvis skulle mamma
förbjuda honom. Aldrig fick man då
vara med på något som var roligt!
Nu hade han ju förstås lovat att
ligga stilla här, men det kunde väl inte
vara så farligt att bara gå bort och
titta.
Han hasade sig ned från soffan och
skyndade iväg över golvet, ty att gå
stillsamt och se sig för, det var nu inte
Trollets vana. Så tog han sats och
hoppade, och i nästa ögonblick hade
han dykt ned med huvud och
framtassar i det mjuka, svarta, som fanns i
hinken.
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
