Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 34. 27 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En pojke hedrar sig.
— Översättning av Siv. —
Då Gösta Lindgren kom fram till
skolan på måndagsmorgonen, var
allting mycket tyst och stilla därborta.
När man såg den stora byggnaden och
den tomma skolgården, skulle man
knappt kunna tro, att för bara tio
minuter sedan en skara stojande barn
lekt här.
Gösta kom nio minuter för sent.
Han lade handen på dörrvredet och
tänkte gå in ändå, men så såg han sig
omkring. En tjock gråsparv bröstade
sig borta vid muren, och en stor
humla surrade i solskenet. Det kan nog
hända, att humlor och bin har
bråttom, men när man hör dem surra,
kommer man nästan alltid att tänka
på att ligga och vila sig, ja, rent av att
taga sig en lur.
— Jag blir ju antecknad för sen
ankomst i alla fall, tänkte Gösta, och
jag som tänkte börja så bra i dag och
förvåna dem allesammans. Men nu
kommer jag för sent igen, och det är
nog ingen, som blir förvånad över det.
Ingen kan ju heller veta, vad jag hade
i sinnet.
Han tänkte på vad lärarinnan i
söndagsskolan sagt i går, och hur han
varit till mods, medan hon talade.
— Hon är så snäll, fröken, och hon
talar så gott. När man sitter där och
hör på henne, tycker man, att det
viktigaste av allting är att vara god, och
att — ja, att Gud är någonting, som
man rakt inte kan låta bli att tänka
på. Men sedan kan man ändå så lätt
glömma alltsammans.
Gösta dröjde ännu.
— Jag ville inte gärna uppge
försöket, fast — nu är det väl inte lönt.
Men det är också rysligt ledsamt att
vara tvungen att uppge det.
Han såg ännu en gång på
gråsparven och humlan, därpå tryckte han
ned handtaget och gick in.
— Nu kommer du för sent igen,
Gösta.
Gösta sade ingenting, han bara såg
trumpen ut. Trodde inte fröken Malm,
att lian visste det kanske?
— Jag kommer att skriva upp ditt
namn på svarta tavlan. Och jag som
hoppades slippa skriva upp någon i
dag. Det är ju den första i månaden.
Ja, det visste Gösta också alltför väl,
och han blev bara ännu mera
missmodig. Han hade ju tänkt börja månaden
på ett helt annat sätt.
Det var mycket tyst i klassrummet,
medan fröken Malm skrev överst på
tavlan: »Gösta Lindgren».
Då hördes en liten späd men klar
röst:
—- Fröken, Gösta gick hemifrån på
samma gång som jag.
Gösta såg upp ett ögonblick. Rösten
tillhörde en liten pojke med stora blå
ögon. Folke Björk hette han.
Fröken Malm rynkade pannan. Men
då hon såg in i Folkes ögon, jämnades
rynkorna ut. Dessa ögon var så klart
blå, och de såg så genomärliga ut.
Dagens bild.
Herrens helgedom.
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
