Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 41. 15 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men titta!
Lilla Lisbeth ler.
Vad gläds du åt, du lilla?
At solens varma sken?
Att vovven sitter stilla?
Att du kan stå på dina ben?
Att sommarn är förgången
men vackra fågelsången
dock ljuder lika klar och stark
från träden i vår park.
Under tiden hade lillminsten dykt
upp i kupéns andra ände, och där
hittades han av modern. Hon
återförde rymlingen i triumf till sin plats
bredvid den tjocke herrn, men nu
upptäckte pojken, att han under sin
rymmartur tappat bort sin
leksakshäst. Nu blev det ett omständligt
letande efter hästen, ty pojken skrek
och gav sig inte med mindre än han
fick tillbaka leksaken på stund.
— Ett sådant förskräckligt oväsen,
klagade den tjocke herrn och vred sig
oroligt på sin plats.
Medpassagerarna skyndade att
hjälpa modern att leta. De ville förstås,
att det skulle bli lugn och ro i kupén
igen, men hästen hittades inte, och
hunden ville inte lämna ifrån sig
skosnöret. Lasse gav upp och backade
fram från sin plats under bänken,
men nu råkade han komma i vägen
för en av passagerarna, som höll på
att leta efter leksakshästen.
Passageraren hoppade åt sidan för att
undvika Lasses ben och grep därvid tag
i något för att återvinna balansen.
Olyckligtvis var det en lös väska på
en hylla han grep tag i, väskan
förlorade också balansen och med en
duns ramlade den i huvudet på den
tjocke herrn.
Han satt en stund som bedövad.
— Nej, sade han till sist och
ruskade på sig, nu byter jag kupé. I
denna rövarekula kan man inte sitta!
Därmed samlade han tillhopa sina
saker, satte den snörlösa skon på sin
fot och marscherade ut ur kupén.
— Det var lagom åt herrn, som var
så arg av sig, menade Frideborg. Han
skulle ha varit lagom stygg.
— Säg inte så, förmanade den
blinde. Man skall aldrig önska ont över
någon, ty sådant kan straffa sig
genom att man själv råkar i olycka.
Frideborg medgav, att det kunde
vara rätt.
— Kanske lever han alldeles
ensam, och har ingen alls som tycker
om honom, sade Lasse. Det är inte
underligt, om han blir vresig då.
— Det är mycket möjligt, att han
lever ensam, medgav den blinde. En
sådan människa blir mycket olycklig,
om hon inte som jag är nöjd med sin
lott och umgås med alla såsom med
bröder och systrar.
Ett glädjetjut från den lille pojken
avbröt dem. Han hade nämligen
återfunnit sin kära trähäst bakom den
tjocka farbrorns rygg. Hästen kom
fram i ljuset, när farbrorn övergav
sin plats. (Forts, nästa nr.)
Runes födelsedag. (Forts. fr. sid. 324)
mest på den konstiga dragkedjan, men
till slut framviskade han ett »ja, tack».
— Ja, tag då på dig överrocken och
kavajen, och låt födelsedagsgåvan sit-
326»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
