Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 46. 19 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kupé. När dessa fyra musikanter väl
bänkat sig och fått fram sina
instrument, stämde de upp en livlig marsch,
som genljöd långt borta i de andra
vagnarna, och då dröjde det inte
länge om, innan Lillminsten kom
fram för att lyssna — och titta.
— Rolig musik, sade han.
— Tyst, varnade hans moder.
Efter marschen spelade
musikanterna den ena vackra sången efter den
andra, och folk strömmade till från
angränsande kupéer för att lyssna.
— Det var det roligaste jag varit
med om på resan, påstod Lasse.
En av musikanterna — han skötte
för resten ett jättedragspel — steg nu
upp från bänken och harklade sig.
— Tyst han tänker visst hålla tal,
viskade Frideborg.
— Han skall sjunga, menade Lasse.
Och sång blev det. Dragspelaren
harklare sig än en gång, intonerade
en melodi på sitt instrument och
började sin sång:
»För varje gång jag ser en stjärna
falla,
och glimmar icke mer på himmel
blå...»
Lyssnarna stod som trollbundna av
den vackra sången, och ingen rörde
sig, förrän alla de sex verserna var
sjungna till slut. Sångaren avslutade
det hela med ett litet efterspel på sitt
instrument och satte sig därpå ned för
att vila.
— Nu borde man allt ge dem litet
spelpengar, menade Lasse. Skall jag
ta en hatt och gå omkring med den?
— Lägg dig inte i andras affärer,
rådde Frideborg. Vill de ha
spelpengar, kan de väl gå omkring med hatten
själva.
— De tycker kanske det är
otrevligt, gissade Lasse. Varför skulle jag
inte kunna göra det? De spelade ju
så innerligt vackert.
— Låt bli, varnade Frideborg på
nytt. Den som går obedd till, den går
också otackad ifrån, brukar min
mamma säga.
— Ja, men det är ledsamt, att de
inte ska få någonting alls för sången
och musiken. Jag tar hatten och går,
utbrast Lasse och gjorde som han sagt.
Frideborg försökte fatta tag i hans
röck, men han gick i alla fall.
Slantarna skramlade ymnigt ned i den
hatt, som Lasse stack fram till
passagerarna.
— Lite spelpengar åt
musikanterna, mumlade han och ingen
protesterade. Ingen alls, innan han kom till
en gammal dam i närgränsande
kupé! Hon synade Lasse från ovan till
nedan och spände sedan ögonen i
honom.
— Att du, som ser ut som en
hygglig gosse, kan gå omkring och tigga,
sade hon ömkande.
— Jag tigger inte, genmälde han
stött. Jag samlar spelpengar åt
musikanterna därborta.
— Blir det skillnad? Nåväl, för den
vackra sångens skull vill jag också ge
dem en slant.
Så lade hon en silverslant i hatten.
Lasse bockade och avlägsnade sig
skyndsamt, men nu hade han
plötsligt mist all lust att samla spelpengar.
— Hur gick det, frågade Frideborg.
— Jag vet inte, svarade Lasse
sorgsen. Jag lämnade alltsammans
oräknat till spelmännen. Men det var en
tant därinnen, som frågade om jag
gick omkring och tiggde. Det var
mycket otrevligt.
— Där ser du. Man skall inte
lägga sig i andras affärer, då blir det
bara ledsamheter.
— Kan väl hända, men jag gjorde
åtminstone musikanterna en tjänst.
— Ja, visserligen, men så gjorde
man dig så ledsen, att du ser ut att
kunna gråta riktigt gruvligt. Är det
rätt?
Lasse svarade ingenting. Han var
svarslös.
(Forts, nästa nr)
Gummessons Boktryckeri AB
Stockholm 1944
44875
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
