Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 49. 10 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det för Karl-Gunnar. Redan vid
middagstiden började han fråga mamma,
om inte pappa och bröderna skulle
komma snart. Ju längre det dröjde,
innan de kom, desto ängsligare kände
sig Karl-Gunnar, inte för pappa och
bröderna utan för haren. Tänk, vad
hungrig han måste vara! Karl-Gunnar
visste ju med sig själv, hur gott det
var med mat, och hur det kunde
skrika i magen, om det dröjde för länge
mellan måltiderna.
Nej, nu kunde inte Karl-Gunnar
vänta längre. Haren måste ha mat.
Karl-Gunnar visste ju så väl, var
gräset var. Han hade också sett så många
gånger, hur pappa brukade göra, så
nog skulle han klara den saken.
Pappa hade nog aldrig beräknat, att
stanna borta så länge, så han skulle nog
inte tycka illa om, att Karl-Gunnar
gav haren mat, även om han därmed
bröt sitt löfte att ej röra buren.
Tvärtom kanske pappa skulle tycka, atjt
han varit omtänksam och duktig.
Så resonerade Karl-Gunnar, där
han i solnedgången beslutsamt
stegade i väg för att hämta gräs till sin
lilla skyddsling. Då han kom tillbaka
till buren med höknippet, gläntade
han försiktigt på dörren, men då han
skulle lägga in gräset i krubban,
råkade han stöta till dörren, så den flög
upp, och vips passade haren på att
hoppa ut, förbi den handfallne
Karl-Gunnar, bort över gärdet åt skogen
till. Karl-Gunnar sprang efter och
ropade på haren att stanna, men desto
fortare hoppade han i väg. Snart var
han ur synhåll, och Karl-Gunnar
vände gråtande hem igen. Mamma
försökte trösta honom med, att haren
kanske kom tillbaka, vad det led.
Men haren var och förblev borta.
Bröderna gick omkring i skogen i
flera dagar och spanade, om de inte
skulle få syn på sin hare. Han skilde
sig nämligen från andra harar på
grund av en vit fläck på nosen. Allt
letande var dock förgäves.
Så hände det sig en eftermiddag,
några dagar före jul, att pojkarnas
pappa kom inkilande efter bössan,
•
som brukade hänga på
kammarväggen. Han hade nämligen hört ett
hunddrev. Skallet kom närmare och
närmare. Det gällde att söka hinna ut
till den lilla skogsdungen, där hararna
brukade passera, och passa där. Just
som pappan hunnit ut på sitt pass,
kom det en stor vacker hare
skuttande. Det dröjde inte länge, förrän
harens saga var all, för här var det en
säker skytt, som hanterade vapnet.
Ett skott brann av, och haren föll död
ner, efter att han tumlat om ett par
gånger av själva farten. Men döm om
skyttens förvåning, då han lyfte upp
den skjutne haren och fann, att denne
hade en vit fläck på nosen. Det var
alltså rymlingen, som kommit igen.
Fastän pojkarna ej fick tillbaka sin
skyddsling med livet, var de glada
ändå, ej minst Karl-Gunnar. Det var
som qm en tung börda fallit av. Han
visste ju, hur väl mamma behövde
haren att öka ut ransonen med. Med
glädjestrålande ögon sade han till
mamma:
— Det var väl Gud, som ledde det
så, att vi fick honom till sist.
Dagens bild.
Jesu födelse bebådas.
387»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
