Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ibland kör en bil förbi. Jag hör den komma. Jag kan
följa den med ögonen när den kommer in under huset.
Någon gång vandrar en människa därnere. Det händer
att det är ett par. De rör sig sakta gatan fram. Allt är
mycket tydligt och mycket vanligt. Jag står på knä och
ser ner mot gatan eller jag sitter och ser ut över kanalen
och det finns mycket att titta på. Man jag ser mig inte
om och jag tittar inte inåt våningen.
Innan det blir nödvändigt att springa ligger jag i min
säng i mitt rum och rummet är fyllt av mörker. De
ställer mig på golvet och står runt mig och frågar och
sedan säger de att jag inte förklarar varför jag springer.
Men det är inte sant. Jag har försökt att berätta. Men
de har inte förstått. De har velat att jag skall berätta
något annat. Något de talat om för mig. Jag står där och
de går fram och tillbaka på var sida om mig och vill att
jag skall säga att jag springer för att jag är mörkrädd
och att jag har ångest och de berättar för mig varför jag
är mörkrädd och har ångest och om jag säger som de
vill att jag skall säga så får jag gå ut och leka men jag
säger det inte ändå för det är inte så. Jag säger
ingenting. Jag tittar bort dem. De går där fram och
tillbaka men jag har tittat bort dem och det är som
pendeln går i farmors moraklocka. Deras röster
fortsätter runt mig men jag ändrar rösterna till klockans
tick-tack-tick-tack. Till slut får jag vara i fred.
Jag försökte en gång berätta vad det var med mörkret
i mitt rum innan jag står upp och börjar springa. Men
det var inte vad de ville att jag skulle berätta så de
hörde inte.
Mitt rum har fönster mot gården. Fönstret är mitt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
