Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som konstig kilskrift eller streckgubberader. Jag vet
inte. Jag kan ju läsa det. Jag har ju själv gjort det. Men
Gun kan inte läsa vad jag skrivit för hand trots att hon
försökt i mer än ett kvarts sekel och mina barn kan
heller ingenting läsa av vad jag skrivit om jag inte haft
en skrivmaskin till hands. Jag självförverkligades i
skrivkonsten.
Ordblind var jag också. Kastade om bokstäver. Hade
svårt med dubbel tecknade medljud. Så småningom
blev också det ett problem. Numera klarar jag det med
att ha ordlista tillgänglig. Det har jag haft sedan jag
började på Värmlands Folkblad som volontär hösten
1944. Nu har jag glasögon också. Men då i Olofsskolan
och senare under barndomen hoppade bokstäverna när
jag skulle titta på dem. Särskilt svårt var det om det
stod flera m eller n bredvid varandra. Det var besvärligt
att räkna staplarna när de var så små. Siffror var lite
annorlunda. Visserligen gick det aldrig att se om det
var fyra eller fem eller kanske sex nollor i rad när de
rullade in och ut ur varandra. Men de var större och
rundare och kunde hållas fast när jag räknade dem en
efter en. Det var när papperet låg på bordet som det var
svårast. Då hoppade alla bokstäver kring. När jag tog
det nära mig och såg med det annorlunda ögat gick det
bra. Men då sade man att det var en ful ovana och att
jag skulle förstöra min syn. Men jag gjorde det ändå när
de inte hade ögonen på mig. Ty det var så jag läste.
När jag var tolv år och började kunna rå mig själv
gick jag till ögonläkare och fick glasögon. Sedan blev
det bättre. Min mor som studerade psykologi hade dock
iakttagit mig och noterat beteenderubbningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
