Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på en väg. Vi har kommit utanför murarna och det är
inga hus. Det är fält kring oss och bergen därframme är
snötäckta och det är vår och det blåser. Det blåser mig
rakt i ansiktet och jag är arg och blåser tillbaka så säger
jag:
— Je suis fatigué!
Hon lyssnar inte på mig. Hon håller mig i handen
och vi fortsätter att gå mot Versonnex till. Jag ropar:
— Je suis fatigué!
Men hon bara fortsätter att gå. Jag tutar och tutar
som en båt om natten och slänger fram och tillbaka
efter henne som en jolle i sin tross när hon håller min
hand och jag har ju åkt båt ofta och också över havet
och det blåser kallt.
Jag vet att vi bilar omkring i Frankrike för det finns
bilder av mig vid Pont du Gard och i påvepalatset i
Avignon och springande på arenans bänkar i Nîmes fast
jag inte sett dem på en mansålder nu men jag har inga
egna minnesbilder av något sådant. Det enda jag minns
av bilen är att Gunnar kör mycket fort på en liten
slingrande grusväg högt uppe bland bergen och
berättar att om det kommer en buss måste han köra på
utsidan och jag sitter därbak bredvid Mela och jag
sitter på utsidan och Alva och Mela ropar och säger:
— Snälla Gunnar tag det lite försiktigare!
Men han bara skrattar och jag slänger hit och dit på
baksätet och så plötsligt slirar vi ner i diket och jag åker
mot dörren och dörren flyger upp och jag ramlar ut och
när jag vaknar till igen står bilen mot en telefonstolpe
nere i diket och därovanför är alperna alldeles vita och
jag blöder lite. Jag har slagit i pannan och Gunnar säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
