Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visste hur man skulle spela och jag menade att jag visste
hur de skulle spela men att jag ville spela på mitt sätt.
Det slutade så småningom med att de fortsatte sitt spel
och jag satt på marken och skulle titta på fast jag tänkte
på annat.
Men för det mesta gick dagarna som vanligt i skolan
och den ena dagen var den andra lik och jag kan efteråt
inte skilja dagarna, veckorna, månaderna eller ens åren
från varandra. De var alla lika. Fröken Rehn var snäll
och det blev inte många konflikter och mina betyg steg
aldrig ovan B+.
Till dessa skolår från hösten 1935 till våren 1937 hör
två dagdrömmar — eller rättare sagt; två
dagdrömssystem. De är lite svåra att återge då jag mötte dem bägge i
läsningen sedan våren 1939 när jag bytt språk, bodde i
New York och var amerikan. Men de hör till denna tid.
Den ena är flygningen. Jag sitter i min bänk och det
är solljus i gardinerna och det mumlar runtom mig och
timmen har just börjat och det är långt kvar på
förmiddagen. Ingen ser att jag försiktigt frigör mig från
bänken. Med några lätta handrörelser stiger jag. Det är
stilla allting och egentligen är det helt självklart att
kunna flyga. Alla människor kan det om de bara visste
att de kunde vilja det. Först när jag kommit så högt upp
att ingen kan nå mig ens om de ställer sig på tå och
sträcker sig efter mig upptäcker klassen vad jag gör. De
pekar på mig och de ropar till varandra men jag hör
dem inte ty jag flyger och jag ser bara deras ansikten
röra sig i miner och deras munnar gapar och fröken slår
med sin bok i katedern fast det hörs inte ett enda ljud
hit upp och nu seglar jag sakta mot fönstret och det slår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
