Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
patienter som är så feta att de inte kan hålla sig vakna
om de råkar sätta sig. Diafragman klämmer upp
lungorna och de somnar. Det är nästan som när en pilot får
en black-out.
Fortfarande var kvällen stilla och genomskinligt klar.
Himlen glasklart grön och tallarna svarta som
silhuetter. Här gick berget i dagen. Bordet och stolarna stod
på hälleberget. Jag tittade på dem och gjorde dem små
som om man såg dem bakvänt i kikare. Sedan tryckte
jag på min hemliga pedal och nu öppnades luckan och
med ett vansinnigt vrål störtade Gunnar och Rolf
Bergman ner i underjorden. Lågorna slog upp.
Jag reste mig från stolen och gick fram till kanten.
Det var en cirkelrund öppning; ett hål ner i
underjorden. Luckan hade dragits bort när jag tryckte på den
hemliga pedalen.
Det var ett väldigt rum där nere. Men jag kunde se
dem helt tydligt. Lågorna fladdrade kring dem och de
stektes på spett. De levde hela tiden. De sprattlade och
fäktade och det fräste om dem.
Jag kunde se deras ögon. De var uppspärrade. Men
jag bara log mot dem och tryckte på den hemliga
pedalen igen och nu gled luckan helt ljudlöst tillbaka
och det var bara sus i trädkronor och en fågel långt
borta. Jag var ensam i trädgården. Högt uppe på den
buteljgröna himlen syntes en svart flygmaskin på färd
mot norr. Den var högt uppe och jag reste mig upp och
såg länge efter den och sedan ropade jag så högt jag
någonsin förmådde:
— Heja nya Lappland! Heja nya Lappland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
