Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men du tror väl inte att det är Erlander som sagt
något om att Alva träffar mig, sade jag. Du tror väl inte
att Erlander varnat henne för att träffa sina barn?
— Men Alva sade ju ...
— Erlander är ingen lysande politiker eller stor
tänkare, sade jag. Han är en helt vanlig människa med
helt vanligt familjeliv och han skulle inte kunna komma
på tanken att be Alva som han ser som min mor att låta
bli att träffa mig för partiets skull. Det där hon sade om
Erlander var ju bara ett täckord. Hon suddade lite i
räkenskaperna för att de skulle se bättre ut. Hon har på
egen hand kommit fram till att det är otaktiskt att träffa
mig. Hon är rädd att hon inte blir utrikesminister om
folk tror att vi umgås.
— Det var det hon signalerade med det där skrattet.
Så skrattar hon alltid i sådana situationer. Det har hon
gjort sålänge jag minns.
Jag blev inte särskilt sårad eller upprörd den kvällen
på Aurora. Att Gun blev det berodde bara på att hon
inte vuxit upp i familjen. Men jag tog Alva på orden.
Hon hade nu sagt vad hon hade att säga.
Jag visste ju hur dubbelt hon tänkte. Eller rättare
sagt; jag visste hur hon tänkte i krok. Men jag visste ju
också att hon aldrig vetat hur jag tänkte. Sedan 1955
hade jag ju vetat vad hon rapporterat om mig till
Förenta Staternas immigrationsmyndigheter efter det
att hon blev stoppad och förhörd vid inresan till New
York sommaren 1953. Det var Alvas sekreterare på
UNESCO som blivit så chockerad att hon berättade det
för mig i detalj när jag kom till Paris i juli 1955. Men jag
hade ingenting sagt till Alva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
