Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En annan värld - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cafeterian ännu. Men jag trodde det skulle komma. Det var
när det bråket började och det både var bråk i
gymnastiken och på lunchen som man beslutat skicka mig till
henne antog jag. Jag tänkte igenom vad jag skulle säga.
Att jag inte var hungrig längre skulle hon inte tro på.
Men då skulle jag bara säga att jag inte åt för att jag
sparade till en stor Gilbert Chemistry Set, den största.
Men den var inte riktigt dyr nog, det kanske hon visste.
Den skulle jag kunna skaffa in genom att låta bli att äta
lunch några veckor bara. Det vore bättre att säga att jag
sparade till det största Meccano som fanns. Det kände
hon nog till och det var så dyrt att man inte behövde
diskutera hur lång tid jag inte tänkte äta lunch.
Men då sträcker hon i stället fram handen mot mig
och rufsar mig i håret. Sedan stryker hon mig över
kinden och ner över halsen och tar mig i nacken och
ruskar lite och klämmer mig på musklerna där. Hon
sträcker fram andra handen och nu kör hon in fingrarna
i ryggmusklerna. Jag blir alldeles varm. Det är både
otäckt och skönt på en gång. Nackhåren reser sig
känner jag, det kittlar kring vart hårstrå och det pirrar
tungt genom kroppen. Hennes händer är helt varma
och de liksom kryper på mig. Just då tittar jag upp mot
henne för att se henne i ögonen. Och jag ser hennes
riktiga ögon när hon tar på mig. De är helt uttryckslösa.
Som döda. Hon ser bort förbi mig. Hon bara låtsas. Jag
inser med ens att hon bara gör så här med mig för att
hon är anställd att göra det. Det hade jag vetat. Jag
borde ha kommit ihåg det. Och dessutom gör hon det
för att det blir en merit inför professorn i universitetet
att hon genom ord och handgrepp kan klara av sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
