Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nu är det blåmåndag.
Hon höll på att skära upp en lysande gul grapefruit
klyfta för klyfta. Men om jag tog henne på ordet så var
måndagar inte blå. De var gröna på något sätt. Det var
torsdagar som var blå. Och fredagar gula.
— Men söndagar är röda, sade Karna, ser du inte det
när du tänker efter?
Jag satt på bänken med solen i ryggen och såg på
henne där hon stod böjd över frukten och hon förstod
mig när jag sade att februari fanns ute till höger och
gick nedåt under det att juni kom underifrån och
sträckte sig vänsteråt fram mot juli. Och också hon tyckte att
om man såg på år 1800 bort mot 1799 gick tiden liksom
över en kant och rann ner mot 1600-tal och vidare
bortåt neråt fast om man såg på 1776 så var det året uppe
på en hylla till vänster och tiden rann åt andra hållet
ner mot Napoleon. Jag hade aldrig sagt det där till
någon förut och under det jag talade såg jag hennes
nacke. Nu glittrade också solen i de små blonda fjunen
på hennes armar när hon skar och plötsligt följde jag
med blicken höftlinjen hennes. Hennes kropp rörde sig
lite under den lätta blå klänningen där hon stod och jag
kunde inte hålla emot utan ögonen följde linjen från
höften. Klänningen stramade till över låret när hon tog
ett halvt steg. Jag såg knäet i klänningsglipan. Hon var
solbränt barbent med vita tennissockor och jag märkte
att jag rodnade. Jag ville inte att hon skulle se det utan
hoppade ned från bänken och skyndade in i mitt rum.
Jag svalde. Höll ihop läpparna och svalde bort det.
Ty med ens hade det varit sol i Karnas hår framför mig
och jag såg hur hon skar ut klyfta efter klyfta. Det där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
