Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fast när jag kunde börja göra det och lärde mig svara
dem på deras eget sätt då sade de att jag var sofist.
Sedan blev det ett allvarligt familjesamtal om moral och
ansvar och respekt för normer där det var meningen att
jag skulle svara med att säga att jag förstod hur rätt de
hade och gjorde jag det inte blev det böter som drogs
från veckopengen.
Förr om åren hade de ju brukat skicka mig från
bordet utan efterrätt om det var något som hände när jag
satt med vid bordet eller döma mig till att bli inlåst om
det var grovt. Som om det nu skulle göra mig
någonting! Men när jag var liten var jag rädd för mörkret och
för att bli inlåst i mörkret. När dörren till garderoben
stängdes och jag hörde nyckeln vridas om isade sig
mörkret kring mig och upp i ryggen och strupen
klämdes ihop. Om jag då lät dem höra att jag var rädd
och började gråta fick jag slippa ut. Och om jag bad om
förlåtelse strök de mig över håret och sade att de led
med mig och förstod mig men ville mig väl och att jag
nog insåg det för vi älskade alla varandra i familjen och
talade alltid sanning till varandra och jag fick komma
tillbaka till bordet och få min efterrätt. Efteråt kändes
skammen klibbig över hela kroppen. Jag mindes det än
med kväljande obehag där jag stod innanför dörren och
väntade på att Alva skulle komma genom korridoren för
att söka hämta mig.
Dock var det nu ganska länge sedan jag varit med om
att bli inlåst i mörkret, innan vi reste till Amerika, för
skammen hade varit så hemsk att jag hade tvingat mig
själv se rakt in i mörkret och genom mörkret och så lärt
mig mörkret och kunde se vad jag ville och tänka vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
