Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stolar hade han haft i sin paviljong på the World’s Fair hos
oss i Amerika. Finland var ju the land of forests så det
var klart att Aalto och hans fru som gjort hela deras
paviljong till a Symphony of wood som det hette tyckte
att böjträstolar tillhörde the world of tomorrow. Fast
jag tyckte inte om dem. De gungade så kallt. Jag skulle
aldrig ha sådana stolar när jag kunde få möblera helt
själv. Jag skulle heller inte ha Tombrock. Men Olson
som gjort bilden med skuggan som hängde utanför min
dörr kunde jag ta.
Minuterna gick träligt sakta. Tiden rörde sig inte,
den bara dallrade. Jag hade nog kommit alldeles för
tidigt. Det hade jag sagt åt faster Elsa också.
— De är nog inte uppe än, hade jag sagt.
Men faster Elsa hade själv bråttom och hon hade bett
mig skynda på så att hon såg att jag kom i väg och visste
att jag inte kom försent till dem.
— Om jag går till skolan och lämnar dig ensam
kanske du fastnar i en bok, sade hon.
Jag måste ju hämta biljetten hos dem. Kanske gick
de annars ut och promenerade när det var så fint väder.
Jag fick inte låta dem vänta. Men visst hade jag haft
rätt. Jag hade kommit för tidigt.
Därnere utanför fönstret låg Munkbron och
Riddarhustorget helt morgonöde i sommarsolen. Det enda som
rörde sig var ett litet moln bortom spiran på Klara
kyrka. Men luften var alldeles stilla. Inte en krusning
på vattnet i kanalen.
Det kom två soldater från Riddarholmen. De gick
släntrande över bron i säckiga uniformer. De var
medelålders. Det syntes på gången. Ja, nu höll Dunkerque på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
