Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde se hur de växte fram mot mig under det
motorljudet ökade i styrka. Nu var de så nära att jag kunde se
att generalen bar monokel och hade ett riddarkors med
eklöv i ett svart-vit-rött band runt halsen. Jag lade
undan kikaren och gjorde mig redo. Nu var följet helt
tätt inpå och dånet nästan öronbedövande. Med
tänderna drog jag ur säkringen. Jag kastade mig tillbaka
ner i diket när jag slängt handgranaten och den tyska
stabsbilen stegrade sig. Det stod som en röd kvast ur
vägbanan runt den. Chauffören dödades på fläcken. Ut
ramlade generalen och blodet rann i två rännilar tvärs
över vägen från den kluvna skallen. Uniformsmössan
med hakkorset rullade bort, den fångades av vinden och
försvann i fjärran. Soldaterna i hans livvakt hoppade av
motorcyklarna. De skyndade skränande på sitt tyska
språk, ja gråtande och snyftande skyndade de klumpiga
hunnerna fram mot den dräpte generalen och jag böjde
mig småleende fram över kulsprutan. Jag skrattade
sedan högt i takt med dess hackande. Tyskarna bara
mejades ned. Några sprattlade när de dog. Andra tog sig
om strupen. En ropade på Gud.
— Ach Gott, mein Gott, skrek han. Sedan var han död
han med.
Ingenting hjälpte mot min kulsprutas envetna
hackande. De vart alla döda. När den sista fallit och jag sänt
en extra kärve i vart as för att förvissa mig om att ingen
bara feigned death för att sedan bakslugt som bara en
riktig Hun kan vara störta sig över mig med dolken i
högsta hugg andades jag ut och torkade av de
oljeindränkta händerna mot uniformsbyxorna.
Nu var allt tyst. Man kunde åter höra fågelsången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
