Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slätten, höll hårt i den viktiga portföljen och vandrade
vidare mot sitt mål.
Men i verkligheten gick ju tyskarna ännu bara fram.
Om inte Weygand satt in reserven just nu denna
morgon och kriget redan vänt fast det inte stått i
tidningarna än här i Sverige. Jag tog en ny näve jordnötter ur
den stora glasskålen på glasbordet. Nu när jordnötterna
började ta slut syntes figurerna i glaset tydligt. På
skålens botten och upp över dess väggar dansade och
hoppade tre nakna flickor kring med vindruvsklasar mellan
sig och kring sig. De höll vindruvsklasar i händerna upp
mot skålens kant och det var liksom vindruvsklasar
överallt runt dem. Som om de trampade vin. En flicka
såg man framifrån om man krafsade undan nötterna,
hon var helt naken men höll upp höger ben i ett
hoppande så man såg henne inte därnere och två viftade
med slöjor. Nakna nästan. Men bröst och allting hade
de och de var mer att se på än Grünewalds dansande
färgkringlor. Jag tog mer jordnötter och passade då
samtidigt på att med fingertopparna följa flickslingorna
i glaset. De putade med brösten. Jordnötter fanns säkert
inte i Sverige. Och Leopold var en traitor och
engelsmännen bara flydde. Men fransmännen skulle inte låta
hunnerna erövra det vackra Frankrike.
Jag kunde höra dem tala därinne. Jag hörde rösterna
men kunde inte urskilja orden. Det lät som om Alva höll
på att läsa upp någonting som hon också förklarade. Då
och då hörde jag Gunnar grymta instämmande. Jag
kunde ha lyssnat på dem, lagt örat till nyckelhålet som
man gör i romaner, men det brydde jag mig inte om.
Kuvertet på telefonbordet innehöll pressklipp såg jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
