Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är ju bara i bilderböcker och comics som folk ritas
med strålar från ögonen. Men ändå är det något
konstigt med ögon. Om man sitter uppe på en buss en dag
och ser ner på gatan vid Fifth Avenue eller så och får
syn på någon och råkar titta till då slår det aldrig fel
utan att den man tittar på vänder sig om och ser
tillbaka och om man då råkar se varandra in i ögonen
knäpper det till även om man själv sitter på en buss
högt uppe som kör bort och den andra står på gatan.
Det känns ungefär som att med tungan pröva om ett
ficklampsbatteri är urladdat eller inte. Om det inte är
urladdat prickar det till. Så känns det fast inte i tungan
utan i kroppen. Det betyder egentligen ingenting om
den man tittar på är gammal eller ung. En gumma eller
en gubbe eller ett barn; de hoppar alla till och ser sig om
för att få syn på mig. Det är som om jag stuckit dem
med en nål när jag tittat till på dem. Och själv märker
jag också om någon mitt i en folksamling ser på mig.
Det är som om den tittandes två svarta ögonstenar då
blir stora och synliga; de blänker mitt i mängden av
små skära och bruna och svarta och vita ansiktsfläckar.
Det är otrevligt. Därför är jag alltid försiktig när jag ser
på människor. Men jag kan inte skaffa mig mörka
glasögon, fast det skulle jag vilja ha så jag kunde se utan att
man visste vad jag såg på.
Särskilt försiktig är jag om det gäller att se någon rätt
in i ögonen som står på helt kort avstånd. Då känns det
ända ner i magen. Därför gör jag det aldrig. Jag ser dem
i pannan eller mot nästippen eller hakan om jag måste
se mot dem när de talar. Men jag kunde inte hjälpa det
när Eloise kom måste jag se henne rätt in i de svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
