Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— But you don’t dåre, sade han och såg mig rätt in i
ögonen.
Då åt jag upp den. Jag kunde inte annat eftersom han
dared me. Fast den var hal och äcklig och smakade illa.
John trodde kanske att jag inte skulle kunna tugga och
svälja hela tvålen. Han kanske trodde jag bara skrutit
och att jag skulle bli sjuk med en gång. Men det blev jag
inte just för att jag såg på honom att han bara väntade
på det. Sakta tuggade jag därför den äckliga tvålen och
svalde den illasmakande gröt som fyllde munnen trots
att jag rapade gång på gång.
Hela eftermiddagen talade han om Jesus med mig
sedan. Han berättade hur han ville gå ut som missionär
till indianer i Peru. Och han undrade om mina
framtidsplaner, skulle jag verkligen sprida ordet som jag
sagt? Men jag såg på hans ögon att han egentligen bara
gick och väntade på att jag skulle bli sjuk av tvålen jag
ätit upp och att jag skulle börja kräkas. Men jag höll
mig.
Nu när jag stod och spydde mitt i rummet med alla
Eloises finklädda vänner runt mig och värden, som var
far till Eloises bästa väninna, sedan tog mig i armen och
ledde ut mig som man leder ut en hundvalp som kräkts
på mattan tänkte jag på att John hämnats på mig. Det
hade börjat snöa. Eloise hade fått lämna festen för att ta
mig hem. Hon sade ingenting till mig.
Redan nästa dag tog jag bussen till St. Paul och
grandonkel Albert. Eloise knappt tittade på mig när jag sade
adjö till familjen. Och jag vet inte om John sagt något
till dem om mig som man berättat för grandonkel
Albert men jag tror det för kvällen innan jag skulle vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
