Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pygméerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och när solen sken för hett, satte han sig
ofta ned och lät sin skugga falla över
kungariket från dess ena gräns till den andra. Men
i riksangelägenheter och allmänna saker var
han nog klok att låta pygméerna sköta sig
själva.
Som jag redan sagt förut, tyckte Anteus
om pygméerna och pygméerna tyckte om
honom. Jättens livslängd var emellertid lika
lång som hans kropp, medan pygméernas
däremot var mycket kort. Detta gjorde, att
denna vänskap fortgått genom oändliga
generationer och tidsåldrar. Det stod skrivet därom
i pygméernas historia och hörde till deras
gamla traditioner. Den mest vördnadsvärde,
gråskäggige pygmé hade aldrig hört talas om
en tid, då inte jätten varit småfolkets
verklige vän. En gång, vilket stod inristat på
en tre fot hög obelisk, rest på olycksplatsen,
satte sig visserligen Anteus ned på omkring
femtusen pygméer, som samlats vid en
militärparad. Men det var ju bara en
olyckshändelse, som ingen rådde för. Småfolket lade den
därför inte hårt på sinnet utan bad bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
