Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
Den sa, att ingen port och ingen stig dit leder."
Det gjorde Tubalkain, den förste utaf smeder,
Han byggde upp en stad-, förfärligt stor och vid.
På slätten utanför hans broder mellertid
Bortdrefvo sönerna af Enos och af Seth;
På hvar man som kom när, man ögonen bortslet,
Och sköt, när natten kom, på stjernorna med pilar.
Och arbetet går fram, och sten på sten ren hvilar
Och blocken af granit med jernband fogas tätt
Och staden liknade en stad från helvetet.
Till tjocklek utaf berg upprestes murarna,
Af tornens skugga blef det natt i bygderna;
På porten skrefs: „fürb.ud för Gud att komma in."
Och när att bygga och att mura de upphörde,
Djupt in uti ett torn af sten sin far de förde.
Der satt han dyster, mörk, förtviflad i sitt sinn.
Dà sporde Tsilla rädd: „är ögat ännu qvar?"
„Än blickar det på mig" — så lydde doft hans svar.
Sen sade han: „jag vill djupt under jorden bo,
Kanske att, i en graf jag ändtligt tinner ro.
Der skall mig intet se — och jag se intet mer".
Man redde då en graf, och Kain han steg dit ner,
Och när det fyllts igen, det djupet der han låg,
Var ögat i hans graf och än på honom såg.
Korrespondens från Sverige.
J:bcrg vid Mälaren den 29 Augusti.
Visaren på Riddarholmen tornur närmar sig 3 och
„solgasset" på gatorna i Stockholm tyckes hafva nått sin
högsta intensitet. Augusti-qvalmet hvilar, likt en tung slöja,
öfver staden, som nästan domnat derunder, att döma af
tomheten i gator och gränder och stillheten på de
allmänna platserna. En observatör skall dock märka, att
just nu inträffar ett afbrott i denna stillhet, denna tomhet.
Han ser plötsligt, synnerligast om han befinner sig i
staden inom broarne, en mängd personer framkomma, en del
mätande gatorna med betänksamma miner och gravitetiska
steg, en annan del rusande framåt, nästan som drifven af
propellerkraft. Det förstnämnda partiet består af
kollegiernas och embetsverken personal, som slutat sina värf för
dagen; det andra af handelskontorens och börsens
medlemmar, hvilka skynda till sin middag, för att, sedan åter
skynda till sitt arbete. Den „unge mannen i verken",
förfogar sig till Skeppsbron eller Strömparterren och far
derifrån öfver till Djurgården lör att äta sin middag på Dia
Porten eller Hasselbackens trefliga veranda. Hans i år och
grad längre avancerade embetsbroder beger sig äfven till en
duodesångbåt, men någon af dem som fara längre ut från
staden, till Lidingön eller Wermdöns romantiska stränder
vid saltsjön, eller åt Carlbergssidan, till Essingen och de
öfriga närliggande Mälaretrakterna, der han har sitt lilla
sommarnöje i det gröna och der hans familj redan väntar
honom med färsk spenat och filbunke. Icke så få bege sig
ända till bangården åt Söder, derifrån de i en ångvagn
förflyttas med rusande fart till Södertelje, för att nästa
morgon igen återvända på samma sätt. Emellertid hinner
visaren på tornuret knappast skrida öfver 3, förrän ånyo
samma tystnad och tomhet råda på gatorna som förut.
Kanske skulle ni sjelf ha lust att låta blåsa på er,
att göra en liten tur till landet? Det går så lätt, man
behöfver knappast gå några steg, har intet bråk med
underhandlingar och ackorderingar och är långt bort från staden
innan man ens vet ordet af. Ilär t. ex. ha vi
Riddarholms-kanalen och der till höger, på sidan om Riksgäldskontorets
pyramidaliska trappa, ligger en liten rykande ångare, som bär
det i politiken lika mycket som i hushållsekonomin
ryktbara namnet „Ejdern". Ejderdunsbolster och Ejderpolitik
— äro de icke europeiska båda två? Nu ljuder
hvisselpipan, vi sätta oss i, utan alla omständigheter, och det bär
af. Blicka nu omkring er och ni skall snart se en
herrlig tafla: på ena hållet staden med Riddarholmen gamla
byggnader, frimurarelogen, det bastanta hofrättshuset med
sina ålderdomliga runda torn, kammarkollegii kolossala
byggnad, gymnasium m. m. och öfver dem Riddarholmskyrkan
spira, till venster Skinnarviksbergens branta sluttningar, till
höger Kungsholmen med sina fabriksskorstenar, och der
på ändra hållet, rätt framför er öppnar Mälaren sina
tjusande utsigter med gråa klippor och gröna stränder,
glittrande sund och lummiga holmar, öfver hvilka
Augusti-him-meln hvälfver sin klara dom, smyckad med några stora,
glänsande skyar. Men vänta, se först för ro skull hitåt ett
ögonblick! Ser ni helt nära någonting klumpigt röra sig
på vattnet snarlikt en hippopotamos, som rör sig fram med
två grofva fenor? Det är en gammal roddarmadam i sin
båt och vid sina åror. Ur sin ofantliga, bredskärmiga hatt
kastar hon på oss ett par arga, gråblanka blickar, som
tydligt säga, att om hon med ett slag af sin fruktansvärda åra
kunde sänka både oss och ångbåten i Mälarens djup, skulle
hon nog göra det. Ni ser i henne en qvarlefva från
Stockholms urtid, en förstening i den skandinaviska kulturens
diluviallager. Det fanns en tid, då hon i Stockholm var
på sjön detsamma, som åkaren ännu är på land: nemligen
allena herrskare, utan både kontroll och ansvar. Befann
man sigj engång på hennes område, var det bäst att icke
mucka, endast tiga och betala. Men i
sjökommunikationerna har i vår tid en verklig revolution egt rum. Att
icke tala 0111 vefbåtarne, hvilka också redan sett sin tid,
jagas numera roddarmadamerna med afgjord framgång från
station till station, från pass till pass af dessa den nyaste
industriens underbarn, dessa fickupplagor af James Watts
och Jolin Ericsons snillcskapelser. 1 tjogtal svärma’ de
redan kring Stockholm och dess omgifningar. De flytta
landet och dess friska grönska så att säga in på stadsbons
näsa, i det de gladt och hurtigt låta honom på några
minuter hamna i samma nejder, dit vägen förut, under
ma-damernas flor, drog ut timtal. Skulle Stockholm nu med
ens förlora sin lilla ångflotta, befunne det sig ungefär i
samma predikament som hela riket, om vi miste vår
skärgårdsflotta. Erinrar ni er de häftiga strider som en längre
tid förts hos oss mellan stora flottans och
skärgårdsvapnets anhängare, skall ni äfven så mycket bättre fatta det
hat, som våra gamla roddarmadamer hysa mot sina
vedersakare, ångbåtarne. De underkufvas af en framåtskridande
civilisation och vika lör densamma med alldeles samma
känslor, som rofdjuren för odlaren, indianen för den
amerikanske kolonisten, lappen för den finska och svenska
nybyggaren. I)e äro icke mera lika sig sjelfva, de hafva
nästan förlorat modet och med det sin ryktbara uttrycksfulla
vältalighet, och snart kanske skall en stor skald kunna
besjunga „den sista roddarmadamen". Men låtom oss lemna
forntiden och återvända till det närvarande.
Der fara vi förbi det lilla Strömsborg, med sitt
värdshus och sin siminrättning. Kosan går rakt öfver
Riddarfjärden. På sidan till venster öppnar sig det smala
Lång-holms-sundet. Till höger få vi snart det vackra
Rålands-liof, beläget på en grönskande sluttning, och tätt utmed
vägen Smedsudden, med sin miniatur-byggning och sina
miniatur-holmar, sammanbundna af små broar. Straxt
derborta passera vi på samma sida Marieberg, det berömda
artilleri-läroverket, från hvars branta klipphöjd man har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
