Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
den herrligaste utsigt öfver Stockholms Mälarsida. Alldeles
tätt vid Marieberg, men på en lägre terräng, ligger i
yppig grönska en präktig villa, som uppförts och eges af herr
Walldén, egare af „Stockholms Dagblad", en annonstidning
som eger plumpa inkomster. Blott ett smalt, pittoreskt
sund skiljer här Kunghohnslandet från ön Lilla Essingen,
der värdshus och sommarboningar stå på backen i
solskenet. Vända vi oss sen till venster, varsna vi Caiishäll på
yttersta udden af Långholmen. Stället var för få år sedan
en naken klippa, men har nu genom nedlagd kostnad och
omsorg både gräsmattor och planteringar. På andra sidan
udden men skymdt af klippåsen, ligger Sophieberg,
tillhörigt grosshandlaren Schartau, en af Stockholms f. d.
politiska notabiliteter. Längst inåt till venster öppnar sig ett
sund, som för till Liljeholmsviken, kring hvilken en massa
sommarboningar äro belägna i en tjusande nejd. Hunna
fram ett stycke, se vi i fonden till höger Tranebergs bro
samt bortom den en skymt af Ulfsunda-fjärden, vid
hvilken Hufvudsta är beläget, bekant för de öfverläggningar
som der höllos mellan konung Gustaf Ilhs mördare. Men
blicka vi nu rakt fram: ett vidsträckt vatten utbreder sig
för våra ögon, med grönskande stränder ål alla håll och
längst i fonden, som darrar i en violett dimma, ett högt
vackert berg, hvilket likasom tyckes bevaka nejden och fordra
i gengäld en underdånig vördnad. Delta ståtliga berg är
Kungshatt, så benämdt af en jernhatt, som der finnes
upprest högst på toppen, till minne af den forntida djerfva
kungen, som, när ban förföljdes af öfverlägsna fiender, red
ned här utför brådbranten i sjön och räddade sig. Den
som passerar denna hatt är icke tvungen att, såsom
schweit-zarne för Gesslers, taga af sig sin egen; men han ger dock
villigt sin gärd af vördnad åt den poetiska traditionen om
forntida kraft och högsinthet. Fjärden, som vi ha
framför oss, heter Klubbljärden. Till höger landsätta vi
passagerare på Stora Essingen, bekant sedan Gustaf Ilhs dagar
och genom Bellmans sånger. På venster hand skjuter fram
Ekensbergs udde. Der bakom ligger Vinterviken, lör
närvarande sommarbostad för en af våra utmärktaste
landskapsmålare, prof. Edvard Bergh. Längre fram på samma sida
passeras Hägersten, ett betydande herresäte som ligger högt
uppfluget på den grönskande sandåsen. Der finnes flera
minnen sedan Bellmans tid. I salen ses Bellmans och
Lidners porträtter i stora gipsmedaljonger och å en
gammaldags stor väggklocka prunkar i siratliga bokstäfver namnet
„Fredman". Stället tillhör Baron Akerhjehu, gill ined en
at’ scenens f. d. prydnader Julie Bervald, dotter till den i
dessa dagar aflidne kapellmästaren Johan Bervald. Sedan
vi passerat Hägersten, hålla vi oss fortfarande till den
ven-sira stranden. Vi lägga till viel Klubben, tillhörigt en
broder till prof. Bergh. Det är ett skönt beläget
sonnnarbo-slälle, bekant äfven genom ett par af Fredmans epistlar,
ibland hvilka den ypperliga: „Mamsell Ulla, märk mamsell,
hur vårt månsken nu i qväll" etc. På en utskjutande
bergsudde, afsöndrad från det egentliga Klubbens egor, ligger
ett mindre, nybygdt hus, hvarifrån man har den
vidsträcktaste utsigt, till Kungshatt å ena sidan och ända till
staden å den andra. Denna boning tillbör en af Stockholms
embetsmän, gill med en (inska. Båten sätter sig i gång,
man lägger snart å nyo i land vid Petersberg, midtcmot
Björnholnien.
Ilar ni kanske icke redan lust att gå i land? Godt,
a i stiga då upp här. Stället är vackert och pittoreskt,
ehuru byggningama och de närmast omgifvande platserna
icke se rigtigt inbjudande ut. Vi gå då förbi dem. Vi
gå till höger längs strandvägen, som i sanning är
förtjusande: ett grönklädt berg på ena sidan och på den
andra alar och hängbjörkar, hvilkas lockar nästan badas
af Mälarens sakta sqvalpandc böljor. Vi passera nu en
grind, en byggnad, en långbacke med skyhöga granar och
på sidan en häck som i slingrande väg vildt tumlar ner
mot sjön. Åter möter oss en grind, vi passera den och
befinna oss nu på en liten högslätt med åtskilliga gamla
boningshus, beskuggade på gårdsidan af åldriga askar och
lindar. Ilär är man rigtigt på landet, det känner man på
vindens doft, det ser man på skogen, som öfverallt
utbreder sin gröna famn. Här vid byggningshörnet ser ni i
fonden af en bred uthuggning en kolossal femsträngad lyra
teckna sig mot den blå luften. Det är ett monument, som
en af ställets fordna egare upprest till minne af
gustavia-nen Leopold, hvilken ofta vistats här. Går ni dit till
stället, så befinner ni er på en stupande klippa, med skog
under fötterna och en skön utsigt öfver Mälarleden.
Nedanför på stranden ligger en grotta med gräsbänkar och
om ni derifrån följer stigen ttll venster under
„tempelgra-narna", hvilka fått sitt namn af de högtidliga hvalf som de
ovanligt stora träden bilda, har ni framför er en nästan
schweitzisk utsigt i de stupande stränderna och den
glittrande sjön. Men vill ni se utsigter, rigtigt storståtliga och
ojemförliga, så bör ni gå upp på Lusthusberget eller, ännu
bättre Drottningberget. Se här, hvilken oändligt skiftande
tafla af gröna uddar och blånande vatten, så långt blicken
når. Längst i Ijerran till höger glimmar staden i
aftonskimret och framför er i en halfcirkel ser ni den ena
skogsranden skjuta upp öfver den andra, det ena planet vidga
sig bakom det andra, tills det sista slutligen förlorar sig i
skyn. Till venster längst bort syns en bit af Upsala
segelled, icke större än en droppe himmelsblått, som spillts
ned mellan skogarne. Närmare förgrunden, åt samma sida,
ser ni en del af facaden på Drottingholms slott höja sig
midt ibland de mörka skoginassorna och litet högre upp
skönjer ni Götiska tornet djerft teckna sig mot horizonten.
Det är ståtligt, ypperligt 1 Nu går solen ned. Skyarna skifta
i purpur och guld, hela vestern slår i lågor, medan redan
i öster natten sväfvar fram på de mörka moln, som der
samlat sig. Det är ett skådespel, som man knappast
någonstädes kan få se mera rikt, mera herrligt. Nära under
er fot ser ni ångbåtar, segelbåtar* och vedskutor ständigt
passera hvarandra och mot qvällen ses otaliga skaror små
båtar, som tidigt på morgonen ro in till staden med
lifsmedel, återvända med toma korgar och byttor till de
kringliggande egendomarne.
Men nu är ni kanske redan trött. Vi bege oss då
tillbaka till byggnaderna. Stig in genom den öppna
verandan i salongen. Ni ser att man redan församlat sig till
qvällssamqväm. Der vid pianot sitter redan professorskan
och bakom henne står hennes man. Elisabeth håller på
att tända ljusen och Wilhelm har slagit sig ned i en stol
med en bok i handen. Ni kan hålla vad om att det är
antingen grekiska glosor eller Oulibicbetts Mozart han
studerar. Vid bordet, der i midten af rummet, sitta
kaptenen och hans fru och tyckas blott ha ögon för hvarandra.
Tante Aurora syr på sitt tapisserie och ger lilla Erik
pep-parkakshjertan. Fru Ulrika ömsom puttrar och skrattar åt
bela sällskapet. Tittar ni som hastigast in i rummet
bredvid, ser ni der en herre, som sitter vid en lampa och
skrifver ifrigt.
Gissar ni icke redan? Ser ni ej att det är er
korrespondent, som fört er ut till eget sonmiarbo, för att
sålunda kunna förena pligt och böjelse med hvarandra, llan
har skrifvit om landet för alt slippa skrifva om staden.
Och hvad skulle jag i sjelfva verket för närvarande kunna
berätta er från Stockholm? Ännu hafva de flesta ej åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
