Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
bart i lifvet och dess förrättningar. Man frånkänner bonden
intresse för vetandet i och för sig, och häri gör man
honom kanske nog orätt; man säger: han vill ej ha
undervisning i annat än det som är af praktiskt gagn, — och
„gör sålunda den intellektuelt obildade till domare öfver
hvad intellektiiel bildning är". Om man fråntager
folkskolan, och endast för lärdomsskolan medger, det högre,
allmänna vetande, som förmår höja menniskan från
handlingens bräckliga verld, gifva henne religiös öfvertygelse,
insigt i hvad delta lif är, lära henne uppfatta sin ställning
som medborgare, så „ställer man sig bland deras led, som
statuera två slags vetande, det ena för bättre folk, det
andra för packet". För att vara konseqvent borde man då icke
heller tillåta ett bondbarn lära sig t. ex. att Gud är en
ande, men all menniskan består af kropp och själ, alt
jorden röres kring solen och kring sin axel, att Finland
ligger i Europa, att Gustaf II Adolf lefvat o. s. v. Ty
hvilken praktisk användbarhet har väl allt sådant?" — Intet
menskligt vetande bör vara fremmande för folkskolan, och
i densamma, såsom i all skola, bör vetandet meddelas för
sin egen skuld. ,,Allt det vetande, samtiden förklarar höra
den intellektuela bildningen till, bör ha utgjort föremål för
undervisningen i folkskolorna". Läroämnena böra derföre
vara desamma som i lärdomsskolan. Lärokursen blir
naturligtvis, emedan all undervisning här afslutas, en annan
för folkskolan än för lärdomsskolan; den kan icke ha
vetenskaplig form. „Hårigenom icke blott inskränkes måttet
af det vetande, som i folkskolan kan meddelas, utan häraf
bestämmes äfven undervisningens beskaffenhet". —
,,Undervisningen i folkskolan måste vara praktisk i den mening,
att den icke är rent vetenskaplig, utan tillämpad. Likväl, och
detta är den stora skilnaden: tillämpningen skall utgöra
medlet för theorins bibringande, icke undervisningens
ändamål, icke utgöra blott ett inlärande af hvad man kallar
nyttiga kunskaper". „För folkskolan är derföre läseboken,
icke läroboken, undervisningsmedlet". — Uppfostrande
verkar skolundervisningen genom alt vetandet, vetandets
intresse i och för sig, har ett moraliskt förädlande inflytande.
„Den obestämda kärleken till det goda får genom
intellektiiel bildning ett bestämdt innehåll". Undervisningens
uppfostrande verkan blir ej större genom att man flitigt gör
moraliska eller religiösa reflexioner öfver det lästa.
Af det anförda finner läsaren huru hr J. V. S. måste
bedöma br Cygnæi åsigter om velandet och undervisningen.
Bedömandet rör både åsigterna sjelfva och oredan i deras
framställning. Han anmärker att hr C. fäster för litet vigt
vid vetandets tärde i och för sig, vid kunskapers
inhemtande, — atl i detsamma hr C. säger: „„Ett vetande som
icke förädlar menniskan, som lemnar henne oförbättrad till
hjerta och tänkesätt, är utan värde"", han genom ett
tankesprång lemnar åsido kunskapernas, velandels sedliga
inflytande och blott talar „om verkan af bemödandet att
inhemta velande, af sjelfva undervisningsprocessen", — af
„arbetstvångets strid mot lättjan, pligtens alt lära mot
håglösheten o. s. v." Kritiken vänder sig derpå till br C:s
beskrifning af folkskolan: „„Folkskolan, hvilken är att
betraktas som en allmän bottenskola, har för ändamål: att
genom själs- och kropps-krafternas harmoniska utveckling,
bilda det uppvexande slägtet till gudfruktiga, förståndiga
och för samhället nyttiga menniskor; att vänja eleverna vid
uppskattandet af tidens rätta bruk och arbetets ära: alt
utrusta dem icke blott med nödiga kunskaper, som vår tid
fordrar af hvarje medlem i en civiliserad stal, utan äfven
med en allmän handfärdighet, som för hvarje menniska,
hon må höra till hvad stånd som helst, men isynnerhet för
den egentliga arbetsklassen är af största gagn. — Dess-
utom bör folkskolan, i likhet med alla elementarskolor, anse
som sitt allmänna ändamål, att väcka och utveckla de
individuella anlag naturen nedlagt hos hvarje barn"".
„Äm-net är allvarsamt. Men man kan dock svårligen utan en
dragning på munnen genomläsa en tirad sådan som denna.
Det skall blifva något eget, att här i Finland genom en
Kejs. Författning åläggas att hålla det anförda för
folkskolans ändamål. Hvilka äro väl dessa kunskaper, med hvilka
vår tid är belåten hos hvarje statsmedlem? Och hvilken
den allmänna handfärdighet som för alla menniskor är
behöflig? Är det blott folkskolan, som skall, icke bilda
ungdomen till gudfruktiga, förståndiga, för samhället nyttiga
menniskor — ty detla förmår ingen skola — utan bidraga
till att meddela den en sådan bildning? Och är det blott
i den lärjungarne vänjas vid arbete och tidens rätta bruk?
— Men det mest utmärkande i denna beskrifning är den
ringa vigt i den fästes vid kunskapers inhemtande. Derom
nämnes så i förbigående, att allt det öfriga framstår
såsom det vigtigare. Delta är icke något tillfälligt.
Läsandet har i hela hr C:s pedagogik föga vigt såsom en väg
till vetande. Det skall tjena till en formell öfning för
själskrafternas utveckling — och i öfrigt till underlag lör
den moraliska tillämpning läraren må kunna gifva vissa
vetenskaper". — Polemiken mot den af hr C. hyllade läran
om vissa medfödda själskrafter och anlag, en lära som
inom pedagogiken och psykologin blifvit mycket bekämpad
och mycket försvarad, lemna vi derhän och anföra blott
hurusom hr J. V. S. slutligen ådagalägger, att hr C. vid
uppställandel och ordnandet af läroämnena och
sysselsättningarna, nästan alldeles icke följt de principer för
undervisningen ban först framhållit, — att de af honom „delvis
med mycken värma yrkade grundsatserna föga eller intet
inflytande haft på hans uppgjorda skolförslag".
I en följande artikel lofvar hr J. V. S. „söka
framhålla åtminstone det förnämsta af det myckna lofvärda, som,
oberoende af principerna, i förslagen tillkommit".
De öfriga anmärkningarne mot förslagen äro
hufvudsakligen följande: Ilr Cygnæus vill inympa på det finska
folket den tysk-schveiziska folkskolan, men har icke tagit
notis om hurudana frukter denna burit. Dessa ha varit
otillfredsställande, emedan folket hyser afvoghet mot en skola
0111 hvilken pedagogerne proklamera att den ensam bildar
menniskan; — i sin „öfvertro på skolans undergörande
förmåga" misskänna dessa pedagoger uppfostran i familjen
och hafva infört skoltvånget. Samma anmärkare klandrar
hr C. för det ytliga sätt, hvarpå han rest genom vårt eget
land, och den förkastelsedom ban uttalar öfver allt hvad
här hittills gjorts för folkets upplysning.
En annan anmärkare tadlar, hvad „seminariet för
folkskollärares och lärarinnors bildande" beträlfar, de enormt
stora lärokurserna, hvilka omöjligen kunna grundligen
ge-noinhinnas, — de små fordringarne på kunskaper hos de
i seminariet inträdande, men de desto strängare på betyg,
af hvilka bela fyra måste presteras, — den
knapphändighet hvarmed i förslaget är sörjdt för den svenska talande
allmogen, då det heter: „undervisningsspråket i seminarium
är finskan; dock kunna elever, hvilka äro alldeles okunniga
i delta språk, efter alt inför lärarekollegium hafva presterat
theorelisk examen på svenska språket i de kunskapsämnen,
som höra till fullständig seminarii-kurs, såsom åskådare
öfvervara de praktiska öfningarne vid seminariet, och skola
af direktor och samtlige lärare erhålla enskild handledning
i methodik och praktisk skolhàllnim?", — vidare, den lucka
i det annars till öfverflöd detaljerade förslaget, att
sjukdomsfall i seminariet ej äro förutsedda och på läkarebiträde
icke tänkt, då likväl sjukdomar desto sannolikare komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
