Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
sinne och barnafrid, „den heliga alliansen" ville bereda dem
detta; prologen härtill var den lysande Wienerkongressen.
Men se, nationerna voro icke mera barn, de voro
»fullvuxna", och missnöjet öfver det opåkallade
förmynderska-pet vaknade snart och gaf sig luft än här, än der, än på
ett sätt, än på ett annat. Man tyckte icke om dessa tina
diplomatiska nät som spunnos i kabinetterna, derifrån
nationerna i hemlighet skulle ledas på den salighetsväg,
ab-solutismen föreskref. Man ville ha luft och ljus, man ville
ha lagar och rättigheter. Regenterna måste, den ena efter
den andra, beträda konstitutionalismens väg. „De öfverallt
vaknande frihetsidéerna, de vidt utgrenade hemliga
säll-skaperna med sin egendomliga sammansättning, de
börjande nationalitets-striderna, furstarnes och diplomaternas
försök att hålla frihets- och nationalitets-sträfvandena inom
de äldre skrankorna, stormagternas afundsjuka mot
hvarandra och deras korsande politik, de många
upprorsförsöken och de verkställda revolutionerna — allt detta gör, att
denna tiderymd erbjuder ett lika så rikhaltigt, som intressant
och i politiskt hänseende lärorikt ämne" — säger Klee i
anmälan till sin bok. Den nu utkomna förra delen
behandlar, utom Wienerkongressen och några allmännare europeiska
händelser, hufvudsakligen Frankrike; den skall snart följas
af en andra del som kommer att omfatta de öfriga
europeiska staterna jemte en stalistisk-geografisk öfversigt af
Europa. Frankrike som ensamt upptager nästan hela denna
första del (af 800 pp.) är således utförligast behandladt.
Förf. motiverar detta sålunda: »Framförallt är det dock
Frankrike med sina skarpt utpräglade partier, sina under
restaurationen och Julimonarkin ytterst karakteristiska,
parlamentariska strider, som utgör medelpunkten för hela den
rörelse som genomgått vår verldsdel". — Skildringen är
liflig, stilen ganska klar och lätt, — faktiska misstag torde
icke förefinnas i en historie som kunnat begagna såsom
källor de för hvarje dag öfver verldshändelserna förda
protokoller, tidningarne.
I poetiskt hänseende ha vi på långe icke erhållit från
Sverige något nytt af betydenhet. Den rikedom på goda
romaner, de senaste decennierna hade att berömma sig af,
tyckes ha försinat: Fru Carlén har af brutit sin långa
tystnad blott med det allom bekanta „Köpmanshuset i
skärgården", Fredrika Bremer har störtat sig från det trefliga
„Hvardagslifvet" i tusende otrefliga resebestyr, Ridderstad
låter icke höra af sig, Crusenstolpe är invecklad i sina
kinkiga »ställningar och förhållanden". Fru Schwarz har
nu bemödat sig att taga spiran öfver romanriket i sin hand,
— ur hvilken den dock snart igen skall falla, utan
afseende på hennes »talrika arméer". Skicklighet och flit måste
dock tillerkännas henne, äfvensom en viss »Schwung", och
hennes romaner och noveller läsas, ty romanläsningen är
nuförtiden ett allmänt behof, men de lemna sällan ett
varaktigt och angenämt intryck, ty de många skrufvade
situationerna och osannolika karaktärerna kunna i längden
icke motvägas af en piquant och invecklad intrig, en
flytande stil och ledig dialog. Bristen på djupare sedlig baif.,
det förfinade moraliska eländet, skönjbara isynnerhet bos
hennes mansfigurer måste ock slutligen väcka leda. —
Bland smärre nyheter må vi nämna Nattens Dotter,
histo-riskt-romantislc skildring af Johan Nyberg, och Nemesis
eller Bidrag till Stockholms mysterier af Herman Adam, som
äro hvad man kallar »intressanta" och vittna om falang
hos sina författare; vidare en samling Skizzer och
berättelser (ur Household XVords) af Charles Dickens. Vi
betvifla nästan att dessa alla äro af Dickens sjelf: i
„lIous-sehold Words" pläga uppsatserna, som visst icke äro
skrifna af Dickens ensam, icke vara signerade, det var
derföre möjligt att misstaga sig om förf. Tvenne af dessa
berättelser kunna dock tillskrifvas den stora skalden:
Slösarens dotter, och Alice, en täck, ehuru sorglig skildring
af ett äktenskap. — Vill man förse sitt bibliothek med
författare från en försvunnen lysande lifteraturperiod, så är
man i tillfälle dertill genom den samling af dem, som i
vacker utstyrsel utgifves af Ad. Bonnier; senast har fjerde
häftet af P. H. Lings samlade arbeten hit anländt.
Litterära nyheter af vigt för skolungdomen äro tvenne
svenska läseböcker, den ena af //. Bjursten, den andra en
omarbetning af den Svedbomska, af hvilka den förra,
såsom äfven en recensent i N. Dagl. Alleh. framhållit,
förtjenar företrädet, emedan den innehåller ett rikare urval och,
genom den deri följda kronologiska ordningen, är särskildt
egnad alt användas parallelt med föredrag i svenska
litteraturens historie; — samt Urval ur Franska Litteraturen,
af F. N. Staaff’, Fjerde Kursen. (Under tidskiftet 1830
—18G0 bortgångne Författare). Urvalen föregås af en
förtjenstfull teckning af Franska Litteraturen från 1830—
1848 af Gust. Planche.
I sammanhang härmed taga vi oss friheten fästa
uppmärksamheten på ett redan sen i fjol i bokhandeln
tillgängligt arbete: Inledning i studiet af Danmarks Litteratur
i vort Aarhundrade, af L. Dietrichson. Upsala 1860.
(Insändt.)
Brobyggnaden öfver Uleå elf och Howc’ska systemet.
Onekligen höra broarne till de svåraste och vigtigaste
arbeten, som förekomma vid anläggandet af chausséer och vägar i elt
land; ty liksom en bro å ena sidan är oundgängligen nödvändig,
för all pä ett lätt och tidsenligt säl t underhålla komunikation
emellan två skilda vägar, två utom beröring med hvarandra
försalla terminer, och som sådan aldrig kan ersättas af en kostsam,
tidsödande och obeqväm pråmfart, likaså fordrar å andra sidan
trafikens säkra och ostörda gång ej blott ett ögonblickligt
öfvervin-nande af ofla ovanligt svåra naturhinder, utan äfven en på
byggnadens gedigenhet och varaktighet baserad garanti för framtiden.
Itedan länge har en bro öfver elfven varit ett stort och trängande
behof för Uleåborg. Icke allenast landsorlen på andra sidan skall
derigenom nästan omedelbarligen närmas till staden, som alltid från
detta håll saknat en tillräcklig införsel af landtmannaprodukter, utan
äfven den för de handlande så vigtiga komunikationen med sina
upplagsställen i Toppila sund skall ofantligt underlättas, och
möjligheten för de resande att på en efter menskligt tålamod afmätt tid
passera elfven engång realiseras. Också liar man redan insett
delta, och de förberedande, sedvanliga åtgärderna hafva blivit
vidtagna — blott litet tålamod, och den väldiga bron skall resa sig
öfver Merikoskis skummande vågor!
Dock — i förväntan på invigningens dag torde man ha tid
alt reflektera litet öfver den blifvande bron. Som ofvanföre nämdt
är, höra byggnader i denna genre ej lill de lältaste uppgifter; tverlom
torde äfven en skicklig Ingenieur, då ban stående vid stranden af
våra breda och strida nordiska elfvar, ser de^örbirullande
vattenmassorna och tänker på de om våren inträffande mer än
respektabla islossningarna, erkänna alt han fått en urkraft,ig motståndare
all göra med, och att han får uppbjuda alla vetenskapens och
konstens hjelpmedel, för att förlama dess arm och gå segrande ur
denna olika strid. Redan Kala-, Pyhå- och Siika-jokibroar*), ehuru
alla’ tre byggda öfver elfvar med vida mindre årlig vattenmassa,
än Uleåelf, ha flere gånger med krossade isbrytare, och äfven nå»
gongång med förstörda bropelare fått röna det uppsvällda vattnets
och ismassornas kraft. På det all utsigterna för den nya bron här
ej må gestalta sig ännu värre, må derföre motsvarande oundgängliga
försigtighetsmått i tid vidtagas!
Orsaken till denna elfvarnes förstörelselusta vis-à-vis
brope-larne ligger klart för dagen. De gamla, hittills med sådan förkärlek
använda s. k. «bondkonstruktionorna- vid öfverbyggnaden till
broarne, tillåta endast, en i förhållande till tolalbredden af elfven
obetydlig spännvidd, hvilket åter har till naturlig följd, att utom långt
framskjutna landfästen, en större mängd pelare utan vidare placeras
på nodbotten; det blir då vattnets ensak, att mellan de smala,
otillräckliga öppningar, som återstå, pina sig fram, bäst det behagar.
") En bro öfver en gren af Ijo elf blef för en längre tid sen totalt förstört
af isgungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
