Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Enligt hvad vi har förnummit, har Helsingfors icke
blott nyligen fått sig ett theaterhus, som motsvarar tidens
och en liufvudstads fordringar, utan ämnar äfven
organisera en permanent skådespelaretrupp. Detta i och för sig
svåra företag tyckes, såsom allt nytt och oförsökt, hafva
framkallat åtskillig tvekan och oro såväl hos eder som på
denna sidan Östersjön. Den muntra „Kapten Puff" skref
vid underrättelsen derom, att det vore i hög grad orätt
handladt af Helsingforsboerne att, genom upprättande af en
egen fast theater, beröfva de mindre kringresande svenska
theatertrupperna den inkomst, som de hittills haft, genom
sina periodiska besök i Finland. Hvar och en inser lätt
att detta yttrande endast var ironi, med anledning af de
anmärkningar som försports af personer, tillhörande de små
theatersällskap, som här under sommaren nomadisera under
Djurgårdens ekar och Humlegårdens lindar. Ty att påstå
att den finska theaterpubliken är något slags prebeude under
de svenska skådespelarne, kan naturligtvis ingen på allvar
göra. För min del finner jag det alldeles nödvändigt att
Helsingfors erhåller sig en stående theater. Det är sannt,
åtskilliga af de trupper, hvilka plägat besöka Finland, såsom
den Delandska och Andersonska, spela äfven i Stockholm —
under sommarmånaderne. Men Stockholmarne skulle finna
sig föga belåtna om den dramatiska konstens prestationer
året om inskränktes till hvad nämnde trupper bjuda på.
Också finnes det i Stockholm icke mindre än två stående
tkeatrar, Kongl. Theatern och Mindre Theatern, hvardera
med ganska goda skådespelare och en repertoire af första
rangen. IJnder sommaren — då det egentliga konstlifvet
liksom hufvudstadslifvet taga sig semester — besöker
Stockholmaren Humlegården och Djurgården hufvudsakligen för att
andas frisk luft i det gröna. Theatern är då en bisak,
som njutes i förbigående, utan pretention. På samma sält
lätta trupperna sjelfva sin ståndpunkt, ty de ge naturligtvis
endast små bagateller, egnade att väcka en stunds skratt
och munterhet, och gå de utöfver denna anspråkslösa gräns,
misslyckas de vanligtvis. Med ett ord, Stockholm kan under
sommaren tolerera dessa trupper, emedan det under vintern
får taga skadan igen på sina stora theatrar. Men med
Helsingfors, som hittills icke egt någon last theater, måste
förhållandet bli motsatsen. För Helsingforspubliken, hvilken,
liksom den Stockholmska, är en bildad hufvudstadspublik,
måste det på längden bli omöjligt, att nöja sig endast med
dessa små kringresande Irupper, med repertoire från våra
landsortsstäder, Humlegården och Djurgården. Och skulle
dessa trupper, när de installera sig i Helsingfors, upptaga
stycken af större omfång och betydelse, så saknas dem den
öfning, de traditioner, som fordras för att kunna lyckligt
återge dem. Med ett ord, de stycken som de kunna bäst
spela duga ej lill mycket, och de stycken som duga kunna
de åter icke spela. Att det oaktadt de flesta af dessa
trupper i ekonomiskt afseende gjort goda affärer i
Helsingfors, bevisar såväl alt theatern är ett behof i Helsingfors
som att publiken derstädes är tillräckligt stor för att
underhålla en theater, livad är då naturligare under dessa
förhållanden, än att Helsingfors beslutar att förskaffa sig en
egen stående theater, hvarigenom så småningom såväl
skådespelarepersonal som repertoire komme att regleras efter
dess fordringar ocli smak. Alt stora svårigheter skola möta
i början är naturligt; men hvarken dessa eller ett och
annat misstag böra kunna motverka en i sig sjelf rigtig och
betydelsefull idé. En esthetisk direktör, som icke hvarje
ögonblick är bunden af en bolags-direktion, en under hans
befäl stående nitisk regissör, samt en elevskola, torde höra
bland hufvudvilkoren för företagets framgång.
Men jag märker att jag kommit på afvägar. Jag
skulle skrifva om våra theatrars företeelser, och har i stället
råkat in i edra egna theater-angelägenheter. Jag hoppas
ni ursäktar mig, på grund af det lifliga intresse jag i
allmänhet hyser lör detta ämne.
Det egentliga theater-evenemanget, under den korta
tid säsongen hittills varat, utgöres af M:lle Ramstens debut
såsom Ingered uti Jolins romantiska tragedi „Ung-IIanses
dotter". Såsom ni vet, är ämnet för detta stycke hemtadt
ur det på intressanta miroien rika Gottlands krönika.
Ung-Hanses dotter blef, enligt traditionen, orsak till sitt
fäderneslands fall, det stolta mäktiga Wisbys förstöring af konung
Waldemar II Atterdag, efter hvilken händelse det aldrig
mera förmådde resa sig. Ung-Hanses dotter blef, sedan
hennes trolöse älskare, den danske kungen, seglat af med
sitt byte, lefvande inmurad i ett torn vid hafvet. Det är
denna poetiska sägen som gifvit namn åt fru Carléns
bekanta roman „Jungfrutoriiet". Herr Jolin har deraf gjort
en romanesk tragedi, med mycket kling och klang, svulst
och deklamationer, effekter och rörande scener. Stycket
var redan så godt som begrafvet, då det ånyo blifvit väckt
till lif af hr Jolins elev m:lle Ramsten. Hr Jolin är
nemligen föreståndare för Kongl. Theaterns elevskola, till
hvilken mille Ramsten för närvarande hör. Det är en fin, täck
figur, stora själfulla ögon, hvilka tyckas födda för att gråta,
men likasom söka dölja detla under en nästan humoristisk
glädtighet, en späd, men ren och väl förnimbar stämma,
ett spel, som går rakt från hjertat och till hjertat. Se der
hvad som med tiden, om den ej uttorkar fantasiens nu
ungdoinsfriska och varma lifskälla, bör kunna bli en
konstnärinna af hög rang. Jag såg m:lle Ramsten förslå gången
på ett af br Ilyltén-Cavallii, baron Stedingks företrädare i
chefskapet för Kongl. Theatern, s. k. uppvisningsspektakel
för Rikets Ständer. Hon uppträdde såsom Jolantha i några
scener ur Henrik Hertz’ „Kung Renés dotter." Det var
fint, älskvärdt, oskuldsfullt, intagande i hög grad.
Sedermera liar hon då och då fått uppträda i mindre röler, tills
hon sistlidne Måndag med största heder utförde en lika stor
som svår röle. I öfverrnorgon kommer en ny debut att
ega rum, nemligen den nye utländske tenorsångaren
Lor-rains i „Trubaduren". Man har verkligen otur här i
Stockholm med sina inhemska tenorer. Strandberg har gjort af
med sin vackra röst. Stenhammar debuterade olyckligt (i
„Robert le Diable") ocli försvann plötsligt, Arnoldson och
Dahlgren räcka icke till i opera seria och någon ny stjerna
på den inhemska horisonten skymtar icke fram. Man har
derföre nödgals vidtaga den åtgärden att importera en första
„hjeltetenor" från Das grosse Vaterland. Man hade nyss
hr Richard, som var kobent och uttalade svenskan
afskyvärdt. Man har nu en hr Lorrain och bela den
musikaliska och fashionabla verlden är naturligtvis nyfiken på att
få höra och se honom. Ryktet berättar att ban har en
vacker röst, sjunger rent, men är — mycket ful. Eli tredje
evenemang förestår Kongl. Theatern, då hr Pierre Deland,
Djurgårdslhealerns gamle föreståndare, snart kommer att
beträda dess tiljor. Ilan ger just i qväll sin sista
representation på Djurgården, hvarefter ban upplöser sin trupp,
af hvilken hr och fru Almlöf skola sluta sig till Mindre
Theatern.
Hvad Mindre Theatern beträffar har den hittills
inskränkt sig till endast gamla stycken, bland hvilka
Shakespeare^ „Så tuktas en argbigga". Detta stycke närmar sig
den Molière’ska genren och är, jemförelsevis med andra af
mästarens arbeten, torrt och formalistiskt. Det förefaller
som om den fina takt, hvilken en tid ledde lir Stjernström
i hans verksamhet såsom direktör för Mindre Theaterns
scen, på sednare tider mer än en gång svikit honom»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
