Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
af beskattningen engång till verkställighet så är det, derest
den drabbar inkomsten, icke svårt att säga hvilka inkomster
böra beskattas, för att den skall blifva rättvis. Den bör
drabba alla enskilta utan undantag. Först då när detta
inträffat, bidrager hvarochen till statens underhåll i förhållande
till „det skydd och de fördelar han i samhället åtnjuter".
Det visar sig bäst hvart beskattningens uttaxerande
efter grundkapitalet leder, om man uppmärksamt till slut
följer ins. förslag häruti. Grundkapitalets värde vid
jordegendomar, skulle nemligen enligt hans projekt bestämmas
af det pris till hvilket hvarje senast blifvit försåld. Huru
orättvist skatten på sådant sätt blefve fördelad är lätt att
inse. Priset på en vara, den må sedan vara hvilken som
helst, bestämmes af förhållandet mellan anbud och
efterfrågan. I hvilket olika förhållande till hvarandra på skilda
orter och skilda tider dessa båda stå vet enhvar. Man
behöfver också icke synnerlig erfarenhet för att ha sett
lägenheter, belägna i hvarandras granskap och gifvande ungefär
samma afkastning, betalas med högst olika priser. Vore
då beskattningen efter saluvärdet rättvis?
Äfven om ins. beskattningsteori vore rigtig, hvilket
den icke är, så skulle vi icke kunna dela hans åsigt att all
fast egendom borde bära en skatt lika itor som den hvilken
nu tynger på en del af jorden. Detta vore med andra ord
att flerdubbla de nu på vårt land tyngande skatterna, och
de äro nog höga förut. Vi ha i en föregående nummer
visat att den andel med hvilken jorden bidrager till statens
och kommunens underhåll stiger till öfver trettio procent af
netto-inkomsten. Denna i och för sig sjelf dryga
beskattning förhöjes ännu genom sin ojemna fördelning, så att
den på vissa ställen är omöjlig alt utgöra. Fördelades
skatten jemt på alla inkomster, så utgjorde den i alla fall
troligen en högre procent af dessa än inkomst-taxan i något
land. Den behöfver således ingalunda höjas.
Att enligt br H:s förslag statens inkomster skulle
fördubblas är onekligt, men vore detta så önskvärdt? Det är
vanligen icke till det allmännas båtnad, att staten erhåller
medel att öfver höfvan förstora sina attributioner. Man bör
härvidlag noga påminna sig, att ju mera staten kan göra för
medborgarne, desto mindre kunna de sjelfva sörja för sig.
Man bör äfven hafva klart för sig att de medel staten
nedlägger på företag, hvilka icke absolut höra till dess
befogenhet, vanligen med större framgång skulle användts af
enskilta, och att dessutom ofta de fördelar hvilka staten
meddelar tillfalla blott några få — på allas bekostnad.
Någon skatteförhöjning är derför, äfven om den vore möjlig,
icke önskvärd. Det kan väl vara fallet alt staten nu icke
har medel att verkställa åtskilligt hörande till dess
befogenhet, men så länge utgifter göras för sådant som egentligen
hörer till den enskilta verksamheten, så måste
besparingarnes metod anses böra ha företrädet framför de förökade
skatternas.
På grund af ofvanstående blifver vårt yrkande om
skatteregleringen: att den direkta skatten så vidt möjligt är
utgår efter netto inkomsten och att ingen förhöjning af dess
belopp eger rum.
Inkomstskatten är, som vi förut nämnt, den enda
efter hvilken det ur teoretisk synpunkt är möjligt att
rättvist fördela de för samhällets bestånd nödiga utgifter. Att
den icke blifvit allmännare införd än hittills varit fallet,
härrör af två orsaker. För det första har finansvetenskapen
först på senare tider utbildat sig; äfven hafva folken förut
icke haft så mycken rätt att deltaga i bestämmandet af hvad
staten egentligen borde gifva ut som nu. Detta har verkat
att statsmännens sträfvande länge bestått uti alt söka
anskaffa medel åt styrelsen, utan att de så noga fästat sig
vid hvarifrån dessa tagits. Har staten pengar så är landet
rikt, hette det, och dermed var saken slut. Den andra och
numera väsentligaste orsaken som fördröjt inkomst-taxans
införande, har varit svårigheten att noga bestämma hvars
och ens inkomster. Man har dock funnit åtskilliga medel
att på grund af vissa bestämningar någotsånär approximera
dessa. Inkomst-taxan har också der den blifvit införd visat
sig verka mindre ojemt än de förut existerande, på andra
grunder utgående, taxorna. Det är att förmoda det man
framdeles skall ännu bättre lyckas att åstadkomma full
rättvisa häri, om också man aldrig kan förhindra smärre
orig-tigheter. En nationalekonom, vi påminna oss nu ej
hvilken, säger ganska träffande: att skatternas fördelning endast
efter den verkliga inkomsten är ett ideal, hvilket vi aldrig
kunna uppnå, men till hvilket vi oupphörligt kunna närma
oss.
Äfven i Finland kunde man utan tvifvel komma idealet
närmare än nu fallet är. Detta skulle ske derigenom att
jorden befriades från de den ensamt åliggande prestationer
till enskiltas tjenst, hållskjuts, m. m. och att de, som
åtnjuta fördelen af dessa, finge betala kostnaderna derföre,
derigenom att fabrikanter, industriidkare, bruksegare m. fl.
finge, jemte all jord, deltaga i utskyldernas erläggande i
proportion af den årliga inkomsten. Man finge då visserligen
företaga en ny mätning af jorden i hela landet, och sedan
uppställa vissa grunder efter hvilken afkastningen pr
tunnland på olika jordmån och olika trakter borde
beräknas. Men en sådan värdering behöfde, sedan den engång
vore gjord, icke förnyas oftare än till ex. hvart tionde år.
Rättvisare än nu blefve skatternas fördelning åtminstone då.
Ett ytterligare steg till införandet af jemnlikhet inför lagen
i beskattningsfrågor, kunde tagas genom en omarbetning af
tulltaxan.
Idealet vore visserligen ännu ej härigenom uppnådt,
men man skulle åtminstone ha närmat sig detsamma ett
stycke, och hvad som är hufvudsaken, man skulle ha valt
den väg, hvilken allena leder dertill.
I ett naturligt sammanhang med frågan om
beskattningens omreglering står den om en fri jordstyckningsrätt.
Innan den förra frågan är löst, skall det alltid möta stora
svårigheter att verkställa jordafsöndring på annat sätt än
som nu sker, genom hemmans klyfning. Att göra det efter
andra grunder blir alltid ganska svårt, så länge
beskattningen är sådan den nu är. Vore det deremot annorlunda, så
mötte det ingen svårighet att efter behag skifta jord i
delar af hvad beskaffenhet som helst. Hvilka oändliga
fördelar detta skulle medföra behöfva vi icke påpeka, då vi
redan förut visat det. Den vigt som ligger deruti att ett
jordstycke, som för den ena är af stort, för den andra af intet
värde, kan fritt försäljas, att den obesuttna klassen moraliskt
höjes genom medvetandet att kunna skaffa sig ett eget hem,
borde dessutom inses af enhvar. Man har också hört mer än en
röst höja sig till den fria jordstyckningens fördel. En
sådan röst har senast låtit höra sig i Suometar N:o 48. Det
vore önskligt att opinionen ännu mer skulle uttala sig i
denna fråga. Att reformen vore nyttig derom vittna icke
allenast de hinder som den nu gällande lagen lägger i
vägen för jordbrukets utveckling, äfven statistiska sif|ror från
andra länder utvisa hvilket fördelaktigt inflytande jordens
fördelning på många händer medför.
De som äro anhängare af stora possessioner, anföra
vanligen England såsom bevis på det välgörande inflytande
dessa utöfva. Men jorden i England är långt mera styckad
än man i allmänhet föreställer sig. Enligt Disraelis uppgift
i underhuset den 19 Febr. 1850 var jorden i konungariket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
