Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Några tankar om presterskapet.
Prestbristen i Finland har varit en länge öfverklagad
sak. Vi vilja lemna derhän om denna s. k. brist hittills i
verkligheten förefunnits, d. v. s. om landet haft mindre
tillgång på prester, än det i proporlion till sin folkmängd skulle
behöft. Det säkra är emellertid, att det med hvarje år
blifver allt svårare att besätta en del prestetjenster, och att
det finnes föga hopp för handen atl snart få se detta
förhållande upphöra. Den teologiska fakulteten, fordom så
talrik vid universitetet, utgöres enligt innevarande termins
katalog af endast 35 medlemmar; bland dessa tinnes
utom kuratorn blott en graduerad. Fortfar den teologiska
fakulteten alt på sådant sätt gå nedåt, och ingen anledning
linnes att förmoda det så icke sker, så kan det lätt komma
alt inträffa, att man för alt på något sätt få de lediga
prest-tjensterna besatta frestas att visa sig mindre noggrann vid
valet af kandidater, och att man nedsätter fordringarne på
de kunskaper man anser en prest böra ega. På så sätt kan
visserligen prestbristen upphöra, men ingalunda till deras
fromma; som af ordet skola hugsvalas. Besinnar man
hvilket inflytande det finska presterskapet, lill följe af många
i landet rådande egendomliga förhållanden utöfvar och ännu
många år kommer att utöfva, eftertänker man huru kanske
ingen kan verka så mycket för folkets upplysning och
förädling som en verkligen af själ och hjerta i sådan syftning
arbetande prest, så måste möjligheten af ett framlcdes
fortgående sjunkande i andligt hänseende hos det finska
presta-ståndet, vara egnad att väcka allvarliga farhågor, och en
önskan om ett, i tid skeende förebyggande af faran uppstå
hos en hvar, äfven hos den, som hoppas att bildningen
skall göra nog stora framsteg för att menniskorna skola
kunna, liksom i kristendomens första dagar, sköta sina
religiösa angelägenheter utan tillhjelp af elf, prestastånd.
Man har anfört många orsaker dertill att så fa
numera visa sig hugade att inträda i det andliga ståndet. Man
har talat om den knappa aflöningen och det dryga arbetet,
om den materialistiska tidsrigtningen och sträfvandena efter
mammon, som förtaga lusten att verka för etl högre mål
o. s. v. Man har talat om allt detta, och man har äfven,
från det håll derifrån ofvanstående klagomål utgått,
framställt åtskilliga förbättringsförslag, hvilka ej kunde bli annat
än palliativer, emedan de angifna orsakerna till
prestbristen ej voro de verkliga, emedan man förbisett att utom
dessa ölVerklagade funnos andra djupare, hvilka man bort
undanrödja, om man ville åstadkomma någon grundlig reform.
Då man talat om den knappa allöningen och de dryga
gö-roniålen, har man glömt, att aflöningen, derest den vore jemt
fördelad, vore ganska tillräcklig för det nuvarande antalet
prester, och att endast den orätt visa fördelningen efter gamla
hierarkiska principer gör att en del får lida nöd, medan
andra lefva i öfverflöd. Klagan om den materialistiska
tidsrigtningen torde vara lika obefogad. Del kan svårligen
bevisas att de ideella sträfvandena äro mindre rådande än
under en föregående tid, och äfven om så vore, så skulle
det vara temmeligen vågadt att påstå, det icke åtskilliga, af den
materialistiska tidens tendenser, besmiltade individer sökt och
vunnit inträde äfven i prestaståndet. Det är således icke
en öfvervägande materialism, som gör att det andliga ståndets
leder hålla på att glesna, men väl möjligen just högre idéer.
IIos hvarje med något bättre naturgåfvor utrustad
menniska måste väl den önskan uppstå, att få verka fritt, efter
bästa öfvertygelse, och att sjelf få skörda frukten af sin
möda. Har den i prestaståndet inträdande utsigt att få
dessa båda önskningar uppfyllda? Man kan tryggt svara, i
de flesta fall nej. Så länge den liierarchiska organisationen
af vår statskyrka gör att svaret måste blifva sådant, så
länge skall äfven det andliga ståndet tillocka sig få män
nietl framstående förmågor.
Om man uppmärksamt betraktar det andliga
tillståndet i Europa, så finner man rörelser pågå i ganska
olikartade rigtningar, man ser huru å ena sidan begäret efter
ljus ocli vetande visar sig, huru den fria forskningens ande
gör sig gällande, under det å den andra en fraktion
tillro-par menniskorna: endast det är sanning som vi predika,
den som annorstädes än hos oss söker den, kan icke finna
den. Man har äfven tillfälle att se huru i Italien, den
katolska kyrkan går en genomgripande reform till mötes,
medan det lutherska presterskapet i åtskilliga länder visar sig
hysa god lust att intaga den plats i samhället, det katolska
nu håller på att förlora; man ser äfven huru i några tyska
staler det intima förbundet mellan stat och kyrka visar sig
som ett ganska lämpligt medel för att bibehålla
medeltids-rnessiga institutioner, medan man i Österrike insett att en
mäktig prestkast ibland kan vara en ganska obehaglig
bundsförvandt, som kostar mer än den gagnar. Granskar man
sakerna vidare, hvar finner man det mesta intresset för de
religiösa angelägenheterna? Icke är det der, hvarest kyrkan
herrskar i statens skydd och hvarest lärorna om „embetets
gudomliga stiftelse" funnit så mycken anklang, men väl är
det der, hvarest icke statens myndighet utan endast det
uttalade ordets öfvertygande makt, kan skaffa presterna
gehör. Det fransyska reformerta presterskapet som icke har
att fägna sig af maktens understöd, utan tvertom är illa
sedt af densamma, är erkändt såsom ett af de
förtjenst-fullaste i verlden. Hvarföre? Jo emedan den yttre
påtryckningen tvingar församlingarne atl besätta lärare-platserna,
icke med odågor, som betrakta sina embeten såsom
sine-kyrer, utan med män, hvilka genom sina framstående
egenskaper och sitt själens behof mera tillfredsställande föredrag
förmå qvarhålles församlingsboerna vid den af staten
mindre gynnande kulten. 1 Italien har man också sett den
allmänna likgiltighet för allt hvad med religion hade att
skaffa, som var rådande så länge presterskapet var vid
styret, gifva rum för ett ganska lifligt deltagande i
trosan-gelägenheter, så snart genom de fria politiska
institutionerna presterna erhöllo sin rätta plats i samhället.
Liknande exempel finnas tillräckligt många hade i
nyare och äldre tider. Aldrig har man sett religiöst lif
finnas der, hvarest olika åsigter icke haft tillfälle atl ullala
sig. Lika litet har man sett prester framkalla det religiösa
lifvet, men väl har det ofta varit en följd af det religiösa
lifvet alt dugliga prester uppstått. Af sagde förhållande kan
man hafva någon ledning vid besvarandet af frågan: hvilken
väg bör väljas för att höja det finska presterskapet? Bör
man, såsom icke så få af det högvördiga ståndets
representanter föreslagit, ytterligare förstärka presternas makt,
eller bör man tvertom förminska den? Svaret är lätt att
afgifva. Samma orsaker framkalla öfverallt samma
verkningar; det finska presterskapet kan, lika litet som något
annat, uppfylla sin bestämmelse så länge icke något religiöst
lif finnes, och för att ett sådant skall kunna i högre grad
förefinnas, erfordras det att menniskorna skola lia rätt att
göra hvad ingen jordisk makt ändå kan hindra dem ifrån —
tänka fritt.
Endast religionsfrihet kan göra att religion i
ordets verkliga mening kan finnas bland menniskorna.
Religionsfrihet är också det enda som kan förhindra „kyrkan"
atl blifva en mot menniskornas andliga intressen stridande
makt. Det är icke svårt att inse det menniskorna, om de
sjelfva få utvälja en prest för att predika den lära de anse
för den rätta, äfven skola välja denne så, att hans predik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
