Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
monter från den kyrkliga organisationen, må man förändra
alla delar af sagde organisation som äro stridande mot
andan i den lära hvilken presterna skola förkunna, och
klagan öfver den knappa aflöningen skall visa sig obefogad.
Kanske skall prestbristen då också icke mera vara kännbar.
Tet kan väl sägas att en reform i ofvanstående
syftning icke genast låter verkställa sig; men den är derföre
icke omöjlig. Erfarenheten lärer visserligen att intet stånd
varit så trögt alt antaga några reformer, hvilka rört dess
eget väsende, som preslaståndet. Man har också i vårt
land alt kämpa mol en bel mängd svårigheter som motsälta
sig en reform: preslaståndet har sina privilegier, ingen kan
förminska en pastors lön så länge ban innehar tjensten, och
på något godvilligt afträdande torde det icke vara alt tänka
o. s. v. Men om icke en radikal reform genast kan sättas
i verket, så hindrar intet alt småningom förbereda den,
genom att tillåta församlingars delande efter pastors afgång,
genom en vid hvarje tjensteombyte skedd jemnare
fordelning af den från en socken utgående aflöningen mellan alla
socknens prester. En sådan fördelning vore både praktiskt
genomförbar och rättvis. Den skulle höja prestaslåndel och
göra att dettas organisation icke mera innebure en
motsägelse mol de läror det skall förkunna. Den hierarkiska
principen passar illa tillsammans med en religion, hvilken
för första gången förkunnade jemlikhet och derigenom
segrande utbredt sig öfver verlden.
Talarkonsten.
Om ock vältaligheten ej får räknas till hvad man
egentligen kallar de sköna konsterna, är den dock en af de
sublimaste former hvari menniskoanden uppenbarar sig.
Historien bevarar talrika bevis uppå hvad ordets kraft
förmått, det snillrika, det inspirerade, det vältaliga ordets.
Och de som i hög grad haft det i sin makt, de räknas oj
blott, till sin tids utan till alla tiders stora män. Perikles’
och Demosthenes’, Ciceros och Cæsars minne har ej
försvunnit med de stater hvars folk de styrde med sina tal;
den ordets flammande säd, Kristus med sin enkla men
storartade homiletik och apostlarne med tungor af eld utsådde,
den slog så djupa rötter att oj årtusenden kunnat förstöra
dem. Vårt eget folks fornsånger och sagor vittna snart
sagdt på hvarje rad om ordets underbara kraft, och söker
man alt med fantasins tillhjelp göra sig en klar föreställning
om de fornnordiska allshärjartingen, så tycker inan sig ännu
förnimma en genklang af lagman Thorgnys och andras
mäktiga stämma.
Huru högt talarekonsten stod i anseende i det fordna
Grekland och Rom bevisas äfven af den mängd lärare i
rhetorik som fanns i alla mera bildade städer, och den ifver
hvarmed man vinlade sig om dess studium. Äfven under
Medeltiden ingick rhetoriken som en vigtig ingrediens i den
lärda bildningen, mon nedsjönk naturligtvis, sedan dess
praktiska tillämpning med de fria antika samhällenas fall
upphört, till en tom formalism, till en ihålig dekoration för
lärdomsståten, — detta i analogi med filosofins karrikering i
skolastiken.
Sökte vi här lemna en exposé af denna rhetoriks
läror, så blefve detta säkerligen lika svårt för oss som
tröttsamt för våra läsare. Vi må hellre försöka ett särskiljande
af talarekonstens arter. Man finner lätt en viss
öfverensstämmelse mellan dessa och poesins: den lyriska poesin
motsvaras inom talarekonstens gebit af talen vid fester för
vissa personer eller i anledning af vissa tillfällen, i
allmänhet sådana tal der känslan, det subjektiva momentet, är
öfvervägande; den episka, resp. didaktiska, poesin har sitt
motstycke i allt hvad föredrag heter, vare sig ifrån katedern
eller predikstolen; och likasom don dramatiska poesin är
don högsta art af poesi, så är den politiska vältaligheten
talarekonstens högsta blomma. Det är tanken på denna den
politiska vältalighetens närvarande ståndpunkt och betydelse
som gifvit anledning till förevarande lilla uppsats.
Först i nyare tider har talarekonsten återvunnit den
betydelse för, det inflytande på det politiska lifvet, densamma
med rätta tillkommer; tidigast skedde det i Sverige och
England, senare, genom franska revolutionen, äfven i andra
europeiska stater. Det är det konstitutionela statslifvet,
som framkallat den politiska vältaligheten. I parlament, vid
riksdagar, eller hvad helst de församlingar kallas, der folkets
män och regeringens öfverlägga och fatta beslut i de
angelägenheter som röra nationens väl och dess ära, der är det
talets makt gjort sig gällande, än i den mogna, klara
bevisningens form, än glödande af partihat, än spinnande ott
nät af kalla listiga beräkningar, än oldadt och bevingadt af
patriotisk entusiasm. Hvad är det väl som utgör det
representativa, det konstitutionela styrelsesättets förnämsta
företräde och egentliga brännpunkt, om ej just det, att
nationen der genom sina ombud kan uttala sina önskningar,
sina behof, sin vilja, och se till att regeringen är ott troget
uttryck deraf. Nåväl, del är ej alllid nog, atl ön god sak
uttalas, dess framgång beror ofta derpå huru (leila sker.
Ju lifligare debatterna, ju stridigare åsigterna äro, desto
snarare inträffar det atl segern tillfaller den sida som haft
den skickligaste tolk, och just derföre är det af så stor
vigt att de som föra nationens, och i allmänhet det rättas,
talan äro, så vidt möjligt, vältalare. Onekligen ligger det
en viss våda i det inflytande vältaligheten utöfvar: dess makt,
likasom all sådan, kan missbrukas. Dol säkraste skydd
häremot torde finnas deri, alt lalarekonsten allmännare
odlas och icke förblir några, af naturen företrädesvis dermed
begåfvade, individers uteslutande tillhörighet, att alla de som
erna aktivt ingripa i statslifvet och deltaga i de offentliga
förhandlingarne, vinnlägga sig om att förvärfva sig makt
öfver ordet.
Mon hvad är det då soin erfordras af en talare?
Härpå svarar en berömd författare i statsrätten, R. von
Mohl: „Talaren behöfver: förmågan att tydligt och populärt
utveckla och särskilja fakta och skäl; ett snabbt, vidsträckt
och troget minne; en liflig inbillningskraft, för att på ett
intrycksfulll sätt kunna skildra de följder ban förutspår; en
smakfull utbildning af språket och sill allmänna vetande;
qvickhet eller högtidlighet; men framför allt en fast, ja
passionerad öfvertygelse. Utomdess behöfver han för
debatten, der andraganden och motandragandcn hastigt vexla,
en snabb, nästan instinktlik uppfattning, färdigheten att
ständigt ha bevisningen och det derför nödiga vetandet lill
hands, äfvensom en osviklig själsnärvaro och beslutsamhet".*)
Detta är i sanning oj ringa ting, och det torde icke
låta göra sig att, om nalurgåfvorna äro deremot, inhemta
allt hvad här är påpekadt såsom för en talare erforderligt.
Mon huru mycket en fast vilja kan åstadkomma, bevisas t.
ex. af Demosthenes, hvilken, sedan lians första uppträdande
å talarestolen blifvit uthvissladt och hånadt, genom ifriga
bemödanden tillegnade sig talarekonsten i så hög grad, att
ban blef den förste bland Greklands många utmärkta talare.
Hos honom verkade den mäktiga driffjeder, som äfven ofvan
är antydd såsom det vigtigaste vehikel för vältalighet: en
passionerad öfvertygelse. Der denna förefinnes, der kan det
visserligen, äfven om inga studier i talarekonst egt rum,
*) Die Geschichte und Literatur der Staatswissenschaften, von
R. v. Mohl, II, p. 199,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
