Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
inträffa att talaren, gripen af inspiration, hänförd af sitt
ämne, vältaligt framställer detta. Men visserligen är det
rådligast alt icke förlita sig på en inspiration, hvilken lika
lätt kan uteblifva som infinna sig, utan lemna ingen möda
ospard för att förvärfva sig den skicklighet och vana i
språkets behandling, att man, när helst del är af nöden,
kan framställa den sak, inan kämpar för, på det skönaste,
rigtigaste, mest slående sätt. Icke så som vore den sköna
formen hufvudvilkoret för vältalighet; nej, granna fraser och
floskler ha ännu aldrig gjort en talare stor. Men studiet af
talarkonsten i och för sig afser hufvudsakligen det formela,
afser bibringandet af förmågan att med största möjliga
framgång kunna uttala det innehåll, den öfvertygelse,
studierna i öfrigt och erfarenheten utbildat. Del kan och bör
derföre idkas redan från tidigare år.
Det engelska parlamentets historie är rik på triumfer
vunna genom vältaligheten. Redan i mer än ett sekel har
det varit vanligt att ministèren rekryterats ur de stora
talarenas leder: det är naturligt alt en klok regering önskar
stödja sig på sådane män, hvilkas inflytande på nationen
bevisat sig kraftigt och vidsträckt. Ända till senare hälften
af 18:de seklet ansågs det ej tillständigt för dem som ej
voro parlamentsledamöter att uppteckna de i parlamentet
hållna talen. Och derföre ha en mängd utmärkta tal
endast i fragmenter, eller i de resultater de åvägabragt,
kommit till efterverldens kunskap. Men sedan 70 à 80 år är
förhållandet ett annat. Publicerandet af
parlamentsförhand-lingarne har blifvit omsorgsfullare, och till följe af den
utveckling, tidningsväsendet och snabbskrifningen tagit,
erhålles numera ofördröjligen fullständig kunskap om dem. Del
ar väl ej mera det lefvande ordet man har framför sig, när
uian läser ett tal: vältalighetens finaste doft har försvunnit,
det deklamatoriska kan man då blott föreställa sig. Men
lill utförandet kan man med någon säkerhet sluta af de
verkningar ett tal frambragt, det bifall hvarmed det
emottagit. Intressanta och upplyftande äro skildringarne af
Englands stora talare från senare hälften af förra seklet, sådane
som en Burke, en Fox, en Pitt, män hvilka väl kunna
ställas i jemnbredd ined sina odödliga föregångare bland de
antika folken. Den vältalighet, som framkallades af den
franska revolutionens stormiga lif, torde vara ganska allmänt
känd genom Lamartines| Histoire des Girondins: i dessa
republikanares tal afspeglar sig bela den storartade verld af
idéer och passioner som uppfyllde detta märkvärdiga tidehvarf.
Vända vi blicken på vårt eget land, hvilken
ståndpunkt finna vi väl talarekonsten här intaga? Ulan tvifvel en
underordnad. Orsaken är klar. I våra skolor har man så
godt som allsicke vårdat sig om deklamation och talöfning,
(hr Cygnæi folkskoleförslag har behjertat denna brist), vid
universitetet är förhållandet detsamma. Att nian likväl då
och då hos oss lår höra en god talare är mera förunderligt
än att det så sällan inträffar. Den högsta talarekonst, den
politiska, har under det senaste skiftet af Finlands historie
ej kunnat uppblomstra, då den icke alls kommit i fråga.
Denna omständighet skall väl snart förändras. Och då skola
väl äfven hos oss talare uppstå, som förmå med skicklighet
och snille föra frihetens, det sannas och det rättas talan.
Hvad är lycka?
(En pennritning af B—n.)
Den som erfarit hvad skilsmessa är har väl icke nog
kunnat välsigna tvenne uppfinningar: skrifkonsten och
post-förbindelsen. Är man stadd på resa för sitt nöje, så kan
korrespondensen visserligen bli en mer eller mindre likgiltig;
men har man händelsevis hamnat i en badort, der man
endast har att syssla med sin egen person, hvars helsas
vårdande blir ens förnämsta uppgift, då först gläder man
sig åt att kunna föra pennan, eller rättare, att alla de, man
håller kära, kunna det, och ihågkomma den frånvarande.
En stor del af den förflutna sommarn tillbragte jag
vid en fransysk badort, S:t Adresse, nära Håvre. Så trefliga
landtliga promenader man än hade långsmed de
normanni-ska skördefälten, så herrligt och upphöjande det än var att
betrakta hafvet i dess mångskiftande oändlighet, så många
förvånande och beundransvärda taflor horisontens
majestätiska sceneri än erbjöd, — oaktadt allt detta var och
förblef postbudet, som dagligen gjorde sin rund genom orten,
en efterlängtad personlighet, och hade ban i sin väska ett
bref äfven för mig, så framkallade ban hos mig en verklig
barnaglädje.
Länge hade jag varit utan underrättelser från en af
mina vänner, då jag ändtligen erhöll ett bref af hans hand.
Den glädje jag erfor häröfver var dock ej af lång
varaktighet. Se här hvad ban skref:
„Mitt långa dröjsmål borde väl försonas genom glada
underrättelser, men — detta är en önskan som så mången
annan. Du är icke den som glömmer huru litet vi ega
vårt öde i vår makt, derföre tager du sakerna så som de
äro, och skall väl göra så äfven med detta mitt bref. Välan!
Jag är enkling sedan en månad, — ensam med mina tre
barn, af hvilka det yngsta knappt har setts af sin moder,
medan de båda äldre behållit blott en svag, dunkel
hågkomst af henne. All vård, all omsorg om den sjuka voro
förgäfves. Den oroliga förkänsla, med hvilken hon emotsåg
den henne förestående svåra stunden, besannades; vår enda
ti öst under hennes sista lidanden var den resignation med
hvilken hon bar dem.
„Och det gick så fort, så obegripligt, så förvirrande fort!
Huru ofta vill jag ännu ropa hennes namn! Iluru ofta tror
jag ej ännu, då jag hemkommer från mina sysslor, att hon
skall vara mig till mötes! Jag lider ej blott för mig, utan
ock för mina barn, dessa arma små, som äro alldeles
omedvetna af det hårda öde som drabbat dem. De tala och
stamma om död och begrafning, om sorg och
kondolans-visiter, som om andra vanliga föremål. Allt mera sällan
upprepa de sin fråga efter modren, hvars besvarande är
mig så bittert. Min röst, min sinnesstämning tyckes dock
verka på den äldste, som då och då blickar så egendomligt
på mig med sitt tårfyllda öga ....
„Du vet alt jag varit lycklig! Mina önskningar voro
ett med mina förhoppningar, och de sökte ej annat än
sådant, hvarom mina förhållanden inneburo ett löfte. jNu
är det förbi! förbi! Iluru finna en tillfredsställande lösning
på den frågan: hvarför är det så? — Så oklok den frågan
än är, så plågar den oss dock med en hjelplöshet, som om
den talte i samvetets namn. Hvart man än må vända sig:
till religionens uppmaningar, till sina medmenniskor öden,
till sina vänners och anhörigas deltagande–intet, intet
förmår befria oss från den frågan. Otaliga afgrunder öppna
sig för ens blick, och endast emedan man känner sig
bunden af pligter, hålles man vid sansning och kämpar
modigt mot förtviflan. Huru ofta har jag ej välsignat mina
pligter, huru ofta begrundat den djupa sanningen i den
åsigt, att barnen äro en himlens underpant. För dem kan
jag lefva ännu!
„Men svårt är det ändå att finna sig uti, alt lion
försvunnit som en dröm, att hon är borta för alltid. De
otaliga kära minnena af sammanvaron med henne äro en svag
tröst emot den oafvisliga verkligheten att hon ej finnes till.
Smärtan har oss i sin makt, liksom allt hvad känsla heter;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
