Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
olla nog hemliga instruktioner till censorerna varit den
norm, enligt hvilken „imprimatur" blifvit meddeladt eller
vägradt. Man kan, när man ser de oändliga trakasserier
och svårigheter für hvilka tidningsredaktörerna varit utsatta,
icke förundra sig öfver alt den finska tidningspressen icke
förmått höja sig till någon högre ståndpunkt, och att den
icke kan tillfredsställa de fordringar man nuförtiden ställer
på en sådan. Det kan lillfölje af ofvananlydda förhållanden
vara temligen naturligt alt så är. Den finska pressen har
icke kunnat lör allmänheten med verklig grundlighet
framställa alla sidor af sitt lands lifsfrågor; den har icke
heller kunnat åt regeringen lemna ett säkert velande om
tillståndet och sinnesstämningen i landet.
Man har nu insett att det icke längre kunde fortfara
såsom hittills, att ett sådant nedtryckande af den offentliga
diskussionen icke låter förena sig med ett lands
framåtskridande, att det allraminst kan ske då reformer skola
försiggå. Man har från allmänhetens sida långe nog hört
framställas längtan efler en IVi press. Man har också nu
sett regeringen vidtaga åtgärder åsyftande en förändring af
de nu rådande pressförhållandena. Såvidt detta innebär ett
erkännande om olämpligheten al’ det hittills rådande
presstvånget, måste man glädjas deråt. Men endast genom
förändringen är icke allt vunnet; det beror mycket på huru denna
verkställes. Vi betvifla icke att afsigten är alt göra
diskussionen så IVi, som den i ett lagbundet samhälle kan
vara. Men skall detta verkligen bli möjligt då man
bibehåller censuren? Bel kan visst sägas alt den skall
reformeras, att censorerna från afsättliga och beroende redskap
skola förvandlas till verkliga embetsmän, hvilka endast skola
hafva lagens bud till rättesnöre, men censuren har i alla
tider visat sig vara en med den fria diskussionen oförenlig
institution. 1829 års censurförordning skulle också vara
liberal då den förbjöd diskuterandet af endast några fa
saker och likväl vet hvarochen hvarthän den ledt. Det är
fara vardt att alla censurförordningar, om än utgifna i de
mest frisinnade afsigter, slutligen skola medföra samma
resultat. Äfven om censuren handhafves i fullkomlig
öfverensstämmelse med en frisinnad förordnings innehåll, är den
genom de materiela hinder, den tidsförlust och den ovisshet
den åstadkommer ett väsentligt hinder för uppkomsten af
en tidens fordringar motsvarande tidningspress.
Vigten af att landets åsigter offentligen uttalas har på
alla håll blifvit erkänd. Det vore önskvärdt att en sådan
diskussion verkligen möjliggjordes, genom ett fullkomligt
afskaffande af den preventiva censuren.
Genom denna institutions upphäfvande behöfde
ingalunda laglöshet bli rådande inom pressen. Ingen kan
begära att ostraffadt få i tryck uttala saker, hvilka lagen
belägger med straff om de mundlligen sägas, men till hvars
och ens rättigheter torde det väl höra att sjelf pröfva hvad
ban anser sig kunna säga eller icke och att sjelf få bära
ansvaret för de följder hans ord kunna hafva.
Ingen makt kan hindra menniskorna att mundlligen
yttra hvad helst de vilja, och likväl ser man ganska sällan att
lagen får fälla någon lill straff för hvad han sagt. Det
är sannerligen svårt att tro att förhållandet blefve ett
annat med det tryckta ordet, derest det finge fritt
utspridas. Den preventiva censuren har icke kunnat
hindra insinuationer af alla slag alt blifva synliga, den har
mest af allt framkallat att utsprida falska nyheter, den
har väckt misstänksamhet och hindrat erkännandet af
det som verkligen varit lofvärdt, den har tvungit menniskor
alt gifva sin förbittring luft på omvägar, den har, med ett
ord sagdt, icke visat sig kunna motsvara sitt ändamål. Vore
det icke då bäst att bela den murkna byggnaden finge falla?
Kunde det icke blifva hvars och ens medborgerliga
rättighet att sjelf bedöma hvad lagen tillåter eller icke? Andra
länders erfarenhet har besvarat frågan jakande.
Om allmän sundhetsvård.
Olycksdigra och sorgfulla händelser, förorsakade af
allhärjarn med lian, inträffa nästan alla dagar inför våra ögon.
Utan att akta derpå böljar den stora menniskomassa!!
obekymrad sin bana fram. Blott några få, med de af olyckan
träffade närmare förbundna, deltaga och lida en tid med
dem; de flesta, 0111 de höra af en sådan händelse, prata
och pladdra litet derom, och så är den saken glömd. Och
det är väl att så är. Också den största menniskovän skall,
då ban, full af vemod aflägsnande sig ifrån sorgens boning,
råkar uli det brokiga folkhvimlet på gator och torg, känna
sig försonligare stämd vis-à-vis sitt slägtes öde, om ban ser
all dock en mängd finnes, som orkar med intresse omfatta
dagens små bestyr, om han tycker alt helst några se
lyckliga och nöjda ut.
Hvad skildt beträffar vårt land och isynnerhet dess
hufvudstad, så kunna vi dock ej gilla den likgiltighet, med
hvilken man försummar att vidtaga mått och steg för
förekommandet af slika olycksfall. Om en person, gammal och
bräcklig, dör, så är det enligt naturens ordning, men om
inom en kommun medlemmar i blomman af sin ålder tidt
och ofta hemsökas af och falla öller för sjukdomar, hvilka
man å andra orter, der de äfven förut förefunnits, genom
ändamålsenliga anordningar lyckats bekämpa, ja, till och med
helt och hållet, åtminstone lör bra långa tider, förjaga, så
är detta ett fel hos kommunen. Att i vårt land så litet i
allmänt hygieniskt hänseende blifvit gjordt, anse vi härröra
ej så mycket af den eviga finska flegman och trögheten,
som mycket mera af brist på kännedom om de
välsignelserika resultater, hvilka ernåtts genom de i utlandet i sådant
hänseende vidtagna åtgärderna, äfvensom af bristande djupare
insigt i sjukdomarnes inom landet förhållanden, hvad de olika
lokaliteterna beträffar.
Det gifves tvenne hufvudsakliga metoder att inom elt.
samhälle förminska antalet af sjukdomsfall och fall af förtidig
död. Den ena af dessa metoder lär oss hygienin, den andra
therapin i dess inskränktare mening. Den senare
vetenskapen, som i sig innefattar teorin för och sättet att, der
sjukdomar förefinnas, gifva dem ett så lyckligt förlopp som
möjligt, har i alla länder varit den, som först vunnit
burskap. Det fordras också ingen särdeles hög ståndpunkt för
att, då man är sjuk, söka alla medel, som stå en till buds,
att blifva till helsan återställd. Den är äfven hos oss,
åtminstone ibland de bildade, skäligen omhuldad, och för resten
är det ej vår mening att nu tala om den. Hygienin åter, som
har för ändamål att försätta menniskorna, såväl hvar och en
för sig som alla i allmänhet, i sådana förhållanden, under
hvilka de så litet soin möjligt äro utsatta för skadligheter
och af dem följande sjukdomar, har som sagdt öfverallt
varit den yngre brödren och kan hos oss ännu knappt anses
vara född.
Till sistnämnda utlåtande berättigas vi, såvida vårt
land saknar såväl all egentlig sundhetslagstiftning och
myndigheter för öfvervakande af kommunernas sanitära
förhållanden, som en representant af de hygieniska disciplinerna,
en man, hvilken vid landets högskola skulle föredraga hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
