Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Denna intolerans är till högst obetydlig del en följd
af den religiösa känslan — alltid är del vanligt, då man har
en öfvertygelse, att man vill bibringa den äfven åt andra —
utan uppstår för det mesta och i sin värsta art af orsaker
för religionen fullkomligt främmande. De, som verkligen
tro på en lärosats och äro öfvertygade om dess sanning,
blifva sällan fanatiska: de veta nog att det rätta alltid banar
sig väg, att ljuset segrar öfver mörkret och att sanningen
icke behöfver våldets hjelp för att spridas. Det är ock
mindre vanligt att fanatismen visar sig i sin ytterlighet hos
den bildade. Men bos den råa och okunniga menniskan,
hvilken sällan kan förmås att öfvergifva en fattad åsigt,
denna må vara huru lälsk som helst, uppenbarar sig
fanatismen alllid i sin starkaste och ohyggligaste gestalt.
1 många religioner, t. ex. den muhammedanska, är
intoleransen religionsstiftarens fel. Den egentliga orsaken
till all den intolerans, som kyrkohistorien har att uppvisa,
är dock att kyrka och stat varit två med hvarandra i nära
sammanhang stående institutioner.
Då en religion på något sätt uppkommit, antingen
derigenom att den enskilta första sväfvande öfvertygelsen
stadgats och utbildat sig lill en kult, eller derigenom att en
stor man eller en stor bedragare uppträdt som
religionsstiftare, har denna religion alllid halt tvenne följder: l:o
att en särskilt klass blifvit inrättad för att sköta kultens
yttre och inre angelägenheter, 2:o att man reformerat staten
och samhället efter den nya religionens fordringar, så snart
denna blifvit tillräckligt stark att kunna verkställa en sådan
förändring. Då en dylik omskapning var verkställd, ingingo
statsmaktens och religionsmaktens ledare elt förbund till
ömsesidigt skydd, ty det låg uti hvarderas intresse att
förhindra hvarje förändring. Genom föreningen af dessa
makter har jorden besudlats af de oerhördaste blodsutgjutelser.
Det gällde numera icke atl rätta en annans öfvertygelse och
att bibringa honom sin egen — delta var af mindre vigt —
det gällde att hindra någon från alt uppstå och förkunna
åsigter, hvilka hotade att i minsta mån förändra det
bestående, ty sådana skulle alltid ha säll korporationens
intressen på spel.
Detta motstånd har emellertid icke förmått att Ijeltra
anden vid vissa former. Den ena religionen har kullstörlat
den andra; mea så snart den segrat, så snart den fått sitt
herravälde befästadt, har den i sin ordning slutit förbund
med statsmakten och försökt att förqväfva alla nya idéer.
Sådant är en oundviklig följd af föreningen mellan två saker,
hvilka icke hafva något gemensamt. Först då, när
föreningsbandet lossas, när kyrkan upphör att vara en polis-anstalt,
när fullkomlig trosfrihet eger rum, kan ordet tolerans
innefatta ett verkligt begrepp, och då skall det äfven göra det.
Vi se i Amerika, der staten icke blandar sig i menniskornas
religiösa angelägenheter, utan låter hvars och ens tankegång
komma till hvilka konseqvenser som helst, blott ej andras
rättigheter derigenom störas, att de många olika sekterna
lefva i fullkomlig frid bredvid hvarandra. Der råder verklig
tolerans. Der är också uttrycket religion icke endast ett
tomt ord.
Den religiösa toleransen finnes åtminstone verkligen
till, ehuru blott på få ställen. Den politiska deremot är
ännu allestädes okänd. Den är också omöjlig, så länge våld
i något afseende råder på jorden, så länge ej full frihet
eger rum, så länge det icke står hvar och en öppet alt få
sina idéer antagna, om de befinnas verka en förbättring.
När detta sker, så kunna olika åsigter tolereras.
Så länge kampen ännu varar, så länge den rörer så
vigtiga frågor som nedtryckta rättigheter, kan sådant aldrig
vara fallet. De, som hafva olika åsigter i religion, kunna
detta oaktadt hysa vänskap för hvarandra, ty de behöfva ej
hafva olika intressen, utan kunna ganska väl arbeta på elt
gemensamt mål. I politiken deremot är en sådan tolerans
icke möjlig, emedan man der kämpar för sina dyrbaraste
rättigheter. Den, som arbetar på frihetens seger, kan
omöjligen göra gemensam sak med den, som försöker all
nedtrycka densamma.
Så länge en särskilt klass af maklegande finnes till,
så länge skall denna visa sig fiendtlig mot alla, som i någon
mån försöka atl inskränka gränsorna för maktens utöfning.
Den politiska intoleransen framkallas i detta fall af samtna
orsaker som den religiösa. Då någon tillegnat sig makten,
så har ban, drifven af sjelfbevarelsens anda, på allt säll
sökt atl bibehålla sig vid densamma. Hvar och en, som
velat hindra honom deruti, måste naturligtvis anses som en
fiende, hvilken borde af alla kraftar bekämpas.
Som ingen ensam kan utöfva despotism, bildade sig,
så snart en sjelfherrskare upphäft sig på tronen, en klass,
som — med vilkor att i viss mån äfven få utöfva lörtryck
— sökte att bibehålla tyrannen vid väldet. Så snart en
dylik korporation en gång finnes, måste den, såsom redan
förut är nämndt, sky hvarje förändring och alltid med ovilja
betrakta enhvar, som vill framkalla en sådan.
Korporationerna drifvas härtill af samma bevarelse-instinkt som manar
den enskilte individen att strida mot allt, som botar hans
tillvaro med undergång.
Det ligger i maktens natur att vara intolerant, till och
med då den lifvas af de bästa afsigter. En svaghet hos
menniskan är atl gerna ha rätt, och då man icke kan
öfvertyga sin motståndare, söker man åtminstone att nedtysta
honom. Mången regent kan inse att hans undersåter
fördel också är lians, men få hafva funnits som kunnat
fördraga att någon haft en annan åsigt än de sjelfva om sättet
att göra länderna lyckliga. Få hafva äfven insett, att det
enda sättet atl få en god gerning oklandrad, är att ge
klandret fritt tillfälle att utlåta sig. Det gifves inom historien
kanske blott ett enda exempel på en man, som innehaft
makten och ej försökt att tvinga sina motståndare att liga,
ej ens då de skymfade honom: det var greken Timoleon.
Inom den nyare historien har ban dock i det närmaste sin
like uti Washington.
Den politiska historien erbjuder i alla tider ingen annan
anblick än kampen mellan maktens innehafvare jemte dess
anhängare, å ena sidan, och de som försökt att inskränka
densamma (tyvärr ofta för att sjelfva få utöfva den), å
den andra.
Denna kamp har fortgått i alla tider. Endast
stridsmedlen äro något olikartade. Förr, då endast den råa
styrkan gällde, kunde regenten belt enkelt till andra verlden
expediera den, som visade opposilionsauda. Nu går detta
ej mera an. Men striden fortgår likväl icke dess mindre,
ehuru i mera civiliserad skepnad. Kan man ej döda sin
motståndare, så söker man åtminstone att så mycket som
möjligt hindra honom att verka något i lifvet.
Korporationsandan är nu, likaså väl som vid historiens början, de
rege-randes bästa stöd.
Ingen lärer vilja förneka att det inom hvarje
korporation finnes enskilta frisinnade medlemmar, men betraktad
i sin helhet, skall hvarje kår eller skrå, huru man vill kalla
det, hysa obenägenhet att underkasta sig någon förändring
och visa ovilja mot den, som söker atl framkalla en sådan.
Militär-aristokratin, hierarkin och byråkratin i våra dagar
kämpa (i sin helhet tagna) lika hårduackadt för det
bestående som kasterna i del fordna Egypten. Hvar och en,
som ej vill bibehålla det gamla, skall röna föga uppmuntran
inom deras leder; och på den, som vill behålla sin frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
