Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
sig ocli egna sig för att uttrycka allt hvad i ett modernt
samhälle kan tänkas. Inga direkta bemödanden att odla
språket, huru förtjenstfulla de än äro, kunna hafva den
verkan, som utöfvas af åtnjutandet af vidsträckta
konstitutionela rättigheter. Kommunalfrihet och i allmänhet en
långt gången decentralisation äro också de enda medel, som
kunna förtaga den försvagande inverkan deraf, att tvenne
skilda språk i elt land talas.
Om ett land skall kunna anses ha framskridit, så
måste framsteg röjas öfverallt, icke allenast på det andliga
utan äfven på det materiela området. Dessa äro också
båda med hvarandra så nära förbundna alt ett framsteg i
det ena afseendet knappt låter tänka sig utan ett
motsvarande i det andra. Man ser äfven att de länder, hvilka
stå högt i andligt hänseende, också innehafva en hög
ståndpunkt i materielt. Det är naturligt, att inga framsteg i det
förstnämnde hänseendet kunna göras med mindre att de
dertill nödiga materiela medlen förefinnas. För att
menniskan skall kunna odla sina själsförmögenheter, måste hon
hafva tid dertill, hon måste icke dagligen och stundligen
vara nedtryckt af materiela bekymmer. Om bildningen i ett
helt land skall kunna uppblomstra, fordras det äfven att
befolkningen är tillräckligt välmående för att underhålla tidens
behof motsvarande skolor och bildningsanstalter af alla slag.
Liksom det icke kan tänkas att det materiela och det
andliga framåtskridandet skulle gå i olika rigtning, så kan
det icke heller tänkas att olika orsaker framkalla dem. Den
politiska friheten är ett nödvändigt vilkor för båda. Lika
litet som anden kan svinga sig till sin högsta flygt der
despotismen frodas, lika litet kan det materiela välståndet
vara så stort i ett ofritt som ett fritt samhälle. Vi ha
redan förut sökt visa hvilket inflytande den politiska friheten
utöfvar på ett lands välstånd. Hvarochen kan vid någon
eftertanke öfvertyga sig att detta inflytande varit af
ofvan-tydda art. Vi skulle mycket misstaga oss, om man icke
vid granskningen af samtidens olika staters ekonomiska och
politiska förhållanden skulle finna, om olika
naturförhållanden derjemte tagas i betraktande, det större eller
mindre välståndet vara proportionelt till den större eller
mindre politiska friheten.
De medel hvilka annorstädes visat sig främja
framåtskridandet böra äfven göra det hos oss. Öfverallt i
verlden måste samma orsaker framkalla samma verkningar.
Ilar man genom historiens vittnesbörd kommit till den
öfvertygelse att det finnes ett vilkor, hvaraf menniskoslägtets
framåtskridande nödvändigt är beroende, att ingen förädling
är att vänta med mindre det får bero af menniskorna
sjelfva hvad rigtning deras sträfvanden taga, så har man
också klart för sig att den väg på hvilken Finlands
framåtskridande bör sökas är den, som leder till ernåendet af
ett mera utbildadt konslilutionelt statskick.
Det vore önskvärdt att enhvar ville väl behjerta den
fråga som utgör öfverskriften till denna uppsats, då endast
ett klart medvetande af till hvilket mål man sträfvar, kan
gifva utsigt till framgång. Det är visst sannt att det icke
alltid är nog att de rätta medlen blifva begagnade för att
en god sak skall gå framåt. Liksom det ofta nog kan
hända att individen får se sina varmaste förhoppningar
tillintetgjorda, sina skönaste illusioner försvinna som en
dröm, så kan det äfven hända att en nation, oaktadt den
gjort sig förtjent af ett bättre öde, i stället att få sina
förhoppningar om framtida storhet och ära uppfyllda, ser sig
dömd att gå sin undergång till mötes. Men 0111 än det är
en hård sanning att det goda och rätta icke alltid segrar,
så gifver åtminstone erfarenheten visshet derom, att då
menniskorna sträfvat på den rätta banan, hafva de för det
sanna och ädla verkat så mycket som det under de
rådande förhållandena varit möjligt, om äfven de nödgats duka
under i en ojemn strid. Historien visar oss huru det ena
folket efter det andra försvunnit, huru äfven fria folk
blifvit kufvade af despoters skaror; men den visar tillika att
de folk som varit fria, i den mening nutiden fäster vid
detta ord, vunnit odödlig ära genom det bidrag de lemnat
till arbetet för mensklighetens fullkomning, då deremot de,
hvilka förtryckande andra sjelfva ledo förtryck, härutinnan
icke inlagt någon förtjenst. Man behöfver blott jemföra
Sparta och Athen. Det förras folk, en hop af krigiska
slafvar, har spårlöst försvunnit, det senare samhället,
åtnjutande mera frihet, bar uppfostrat män hvilkas snilleverk
ännu förvåna verlden.
Korrespondens från Sverige.
Stockholm den 13 December 1861.
Jag omnämnde i mitt föregående bref tvenne af den
närvarande periodens författarinnor: M:lle Wilhelmina
Stålberg och fru M. S. Schwartz. Noga taget finnes det en
tredje stjerna i denna systerkonstellalion, och denna tredje
är M:lle Octavia Carlén. Det är hon, soin beskrifvit Kongl.
Lifrustkammarens historiska märkvärdigheter, med den
framgång, att en representant från Borås sistlidne riksdag
motionerade åt henne en nationalbelöning; det är hon, som
skildrat Drottningholms alla herrligheter, hottesterna, de
kongl, namns-, födelse- och dopdagarne ej till
förglömman-des; hon var en af stödjepelarne för den stora planen att
Sveriges qvinnor skulle resa en staty åt konung Oscar I;
hon skrifver historiska noveller i kalendrarna samt, liksom
hennes medsyster m:lle Stålberg, vers öfver hvad som helst
åt hvem ,om helst, som vill beställa sådana hos henne.
Bland aimat, som bon författat lill julen, förekommer i
kalendern Freja ett poem, kalladt „Birgers stad", som är ett
rim och klangstycke af den mest storartade effekt. Döm
sjelf. Stocholms stad är „fri som vågen" och „hög och sann
som himlabågen", den är „en kunglig herskarinna, men
tjusar ock som en förförisk qvinna", den är „en solvarm brud,
hvars fägring oss tycks en bild af paradisets hägring" den
är „en sfjerub smyckad drottning, som första priset undfått
utan lottning", den är „en krona skön, som på
demante-hällen af hafsfrun hamrades för skogens drott", och
slutligen
•O Birgers stad, hvad helst man dig må kalla
Och likna vid i fantasiens sfer.
1 verkligheten dock bland syskon alla
Det skönaste ocli renaste du är!«
Det märks att detta är skrifvit sedan Stockholm fått
sig en vattenledning.
M:lle Octavia är Nybom i kjol, d. v. s. Nybom —
Sveriges Gongora och Marini — sådan ban lör närvarande
är, ett eko af egna, fordna toner.
Innan jag öfverger m:lle Carlén, tillåt mig anmärka
en omständighet, som kunde kallas en „ödets lek". M:lle
Octavia Carlén har en bror br Johan Gabriel Carlén, den
bekante författaren och förtjenstfulle litterära samlaren, gift
ined den ännu ryktbarare, utmärkta författarinnan fru Emelie
Carlén. Nåväl 1 hr Carlén är af själ och hjerta en
republikan, en röd republikan, under det att, genom en
besynnerlig motsägelse, hans syster är en lika ihärdig monarkist
och tjusad beundrarinna af konungsligheten. Jag kan ej
motstå frestelsen att i sammanhang härmed berätta en liten
anekdot. Ilr Carlén spatserade en dag tillsammans med en
bekant, då de oförmodadt möta hans majestät konungen.
Carlén stöter till sin vän med armbågen och mumlar: „Du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
