Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
skall få se huru jag behandlar kungar", tager derpå sin
snusdosa ur fickan, fixerar konungen skarpt och tager sig
en pris, just i det de passerade hvarandra.
I Upsala har man utgifvit de båda begåfvade, tidigt
bortgångne fosforisterna P. Elgströms och G. Ingelgrens
samlade vitterhetsarbeten. Atterbom väntade isynnerhet af
Elgström en rik skörd för poesin; och sörjde honom
bittert, när ban dog. Han skulle sedan ordna och utge
vännens litterära qvarlåtenskap, men hann dermed aldrig
längre än till en karakteristik och biografi, hvilken också
inleder den nu utgifna samlingen. Del förefaller emellertid,
såsom om Atterbom ställt Elgströms skaldebegåfning alltför
högt. Det är visserligen vanskligt att döina derom, enär
Elgström gick bort midt under sin utveckling. Han hann
dock upplefva omkring trettio år, och vid denna ålder torde
det i alla fall visat sig, om ban af naturen var utrustad
med några skaldeegenskaper af en högre ordning. Men
det är just detta, som jag tycker icke varit fallet, lian är
jemförelsevis långt ifrån så „dirodunklig", som Atterbom
sjelf var på samma tid, han tänker ganska klart, ban
känner djupt och varmt, ban är rik på poetiskt stoff, men ur
detta stoff framspringer aldrig cn sjelfständig skönhelsidé,
som genomlyser och harmoniskt omfattar det hela. Det är
och förblir ett stoll’ och dess skönhet endast elementarisk.
Helt annorlunda var det med Atterbom. Trots hans
utsväfvande febuseri och oegenlligbeter, göra dock hans
stycken, äfven från denna period, ett estetiskt intryck, emedan
i dem vanligtvis råder en poetisk idé, hvaraf de, liksom af
ett hemligt ljus, genomskimras och förklaras.
Man har på senaste tider mycket strängt bedömt
fosforisterna, alltför strängt, såsom mig tyckes, liksom
fosforisterna på sin tid allt för strängt bedömde den
Gustavianska och akademiska vitterheten. Det är den berömde
författaren till „Berättelser ur Svenska Historien", Anders
Fryxell, som nyligen i sina „Bidrag till Sveriges
Litteraturhistoria", fällt hårda domar öfver fosforisterna. Det
estetiska elementet i „Bidragen" — och detta är också
verkligen deras svagaste sida — har emellertid, åtminstone för
närvarande, fått träda i bakgrunden för det politiska, i samma
stund Fryxell öfvergick till teckningen af Geijer och
framställde honom såsom representanten af den allmänna
politiska och sociala ultraismen i Sverige, från 1812 och till
1838. Denna framställning, som väckt elt stort uppseende
i alla läger, har nyligen i Upsala framkallat en bitter
mot-skrift, kallad Fryxell mot Geijer, hvarpå Fryxell
tillkännagivit sig komma att genmäla i sluthäftet af sina „Bidrag",
som för den skull emotses med ökadt intresse. Man har
velat i Fryxells „Bidrag" se endast en fortsättning af den
gamla strid, som egde rum mellan Geijer och honom och
som hvälfde sig kring uppfattningen af konungamaktens och
aristokratins olika betydelse i Sveriges historia.
Någonting sådant, synes det mig, kan dock knappast här
uppspåras. Att Fryxell emellertid behandlat Geijer hårdt och till
en viss grad orättvist, kan dock knappast nekas. Men detta
kommer sig af den kalla konstruktionsmani, som
beherrskar Fryxells hela framställning. Först uppdrager han en
teckning af den allmänna europeiska reaktionen i dess mest
omfattande drag, så öfverflyttar ban den omedelbart på
Sverige, ehuru sanningen är att de faktiska förhållandena här
voro vida skilda t. ex. från dem i Tyskland, dåförtiden
reaktionens förlofvade land, och sedan vill han i denna sin
ram inpassa Geijer, som dervid lår undergå samma
operationer som Procrustes offer, nemligen att afhuggas, der ban
skjuter öfver och sträckes ut, der ban ej vill räcka till för
det på förhand gifna måttet. Ulan tvifvel var Geijer en tid
ultraist, annars skulle ban ju aldrig kommit att begå det
ryktbara s. k. »affallet", äfvensom under denna tid till löljd
af sitt stora snille och sin ädla karakter, var den mest
betydande mannen i det ultraistiska lägret; men ban var
dessutom uågonting vida mer och väsendtligen annat, ja
rakt motsatsen till ultraist, såsom det sedan uppenbarade
sig i och genom »affallet". Men detta har Fryxell ej
kunnat fatta, det passade alls icke in i hans ram, och derföre
har Geijer ej heller af honom njutit rättvisan att bli bedömd
såsom en lefvande, sjelfständig karakter, hvars förklaring
ligger inom denne sjelf. Fryxells ställning vis-à-vis Geijer
har förvärrats derigenom, att han tvekat att rätt fram uttala
alla sina beskyllningar mot denne. Det märks tydligt att
han ännu har åtskilliga saker att anföra och omdömen att
motivera ehuru han undertrycker dem. Han har i stället
ansett konvenansen och Geijers stora popularitet fordra att
ban då och då sade ett artigt ord och detta har gifvit hans
framställning en obehaglig karakter af tvetydighet, som man
skyndat sig att tillvita honom, ehuru, såsom det förefaller
mig, i grunden orättvist.
Vi hafva för några dagar sedan erhållit fortsättning
på friherre v. Beskows: Om Gustaf den 111 såsom konung
och menniska, upptagande trettiondefjerde delen af Svenska
Akademiens Handlingar. Det är en biografi i de mest
storartade dimensioner, ty i den inrymmes efter hand nya
utsigter öfver ett belt skifte af Sveriges historia. Det är
ingen apologi öfver Gustaf den Tredje, till gengäld för att
ban stiftat Svenska Akademien; det är en produkt af
grundlig forskning, lugn undersökning, stilla entusiasm, i förening
med en öfverlägsen framställningskonst. Gustaf den Tredjes
historia har genom friherre v. Beskow erhållit en fast
grundläggning, som visserligen framtiden kan mer eller mindre
modifiera, men icke upprifva, och Sverige har med
detsamma fått ett af sina mest lysande minnen renadt och
återstäldt i dess sanna skönhet. Af på senare tider
utkomna historiska afhandlingar har säkert ingen varit mera
egnad alt väcka elt allmänt och odeladt intresse än denna
öfver Gustaf den Tredje. I den förevarande afdelningen
skildras 1780 års märkvärdiga riksdag, konungens resa till
Italien och lians familjeförhållanden, hvilka sannerligen ej
voro för honom de inest angenäma och lyckobringande.
Inom poesins område har jag knappt att nämna
någonting annat än andra delen Dikter af Talis Qvalis. C. VV.
Strandberg — detta är hans egentliga namn, under hvilket
han äfven gjort sig bekant och berömd såsom Byrons
öfversättare — är en synnerligen populär skald och förtjenar
att vara det, ty ban är i främsta rummet äkta nationel.
Det är stundom en berserkagång i hans idéer och toner,
som omedelbart väcker genklang i det svenska lynnet. Hans
poesi är en tankelyrik, såsom hela den svenska lyriken i
grunden är. Ett allvarligt och lågande sedligt intresse gör
honom i dubbelt mått anslående, såsom en skald, hvilken
sjunger ur tidens lefvande bröst. Ty hvad är del som
karakteriserar vår tid, om ej just de stora sedliga makterna:
friheten, nationaliteten, broderligheten, medborgarrätten.
Jag bör ej heller glömma att nämna ett arbete, som
specielt måste intressera eder, nemligen: Lefnadsteckningar
öfver de utmärktare personerna under kriget med Ryssland
åren 1808 och 1809. Författaren, J. G. Collin, är en f. d.
praktiserande läkare, som af entusiasm för Finlands
hjelte-modiga krigare samlat och ordnat alla de biografiska
underrättelser om dem, ban kunnat öfverkomma i historiska
arbeten, memoirer, rapporter och tidningar. Finska kriget
liknar snart det Trojanska: hvarje särskild kämpe får sin
egen historia. Men så har också finska kriget, likasom det
trojanska, fått sin odödliga Homerus. Det är Runeberg som
med sina sånger kallat de ädla, frihets- och fosterlands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
