Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Syskonen Stapleton på Merripit House
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Återigen en av de olycksaliga småhästarna, som råkat
illa ut!
Någonting brunt rullade omkring och stretade i
den gröna starren. Därpå höjde sig hastigt en lång
ångestfullt uppsträckt hals, och ett förfärligt skrik ljöd
över heden. Det kom mitt blod att isas av fasa, men
min ledsagares nerver voro visst starkare än mina.
— Nu är han borta, sade han. Dyn har tagit
honom. Två på två dagar och kanhända ändå flera,
ty de vänja sig att gå dit under torkan och veta intet
om den förändring som inträtt, förrän träsket
uppslukat dem. »Grimpens träsk» är ett otäckt ställe.
— Och ni säger, att ni vågar vandra fram där?
— Ja, där finnes ett par stigar, som man kan följa,
om man är vig och försiktig. Jag har själv upptäckt
dem.
— Men hur kan ni finna nöje i att uppsöka en så
ruskig plats?
— Ser ni inte klipporna där borta? De äro i själva
verket öar, på alla sidor omgivna av detta
oöverstigliga träsk, som under årens lopp slutit sig omkring
dem. Det är där man finner de mest sällsynta växter
och fjärilar, om man bara har förstånd att leta sig dit
— Jag skall väl försöka min lycka endera dagen,
sade han. Ni gjorde er då till självspilling, ty jag
försäkrar er, att det inte funnes ringaste utsikt för er
att komma därifrån med livet. Det är endast genom
att i minnet fasthålla vissa ganska invecklade
vägmärken, som jag lyckats göra det.
— Hallå! skrek jag. Vad är det där?
Ett sakta långdraget klagoljud svepte som en
sorgsen kvidan över heden. Det uppfyllde hela luften, och
ändå var det omöjligt att säga, varifrån det kom. Från
ett doft mummel svällde det ut till ett vemodsfullt,
sakta pulserande mummel. Stapleton såg på mig med
ett underligt uttryck i sitt ansikte.
— Det är en besynnerlig plats, det här, sade han.
— Men vad är det då?
— Bondfolket påstår, att det är familjen
Baskervilles hund, som tjuter efter rov. Jag har visst hört
det ett par gånger förr, men aldrig så tydligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
