Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Syskonen Stapleton på Merripit House
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skulle ni, doktor Watson, vilja gå upp med mig och
se på min fjärilsamling? Jag tror, att den är den
fullständigaste i hela sydvästra England. Då vi hunnit
att gå igenom den är nog lunchen färdig.
Men jag var angelägen att komma tillbaka till den
man, som jag skulle skydda genom mitt sällskap.
Hedens dysterheter, den stackars ponnyns död, det trolska
läte, som man velat sammanställa med den hemska
familjesägnen — allt detta gjorde mig illa till mods.
Och till råga på dessa mer och mindre svävande
intryck hade jag fått fröken Stapletons klara och
tydliga varning, uttalad med ett så omisskänneligt allvar,
att jag icke kunde tvivla på, att den hade någon
bestämd anledning. Jag motstod alla försök, som
gjordes att övertala mig att stanna till lunchen, och jag
anträdde oförtövat återfärden på samma gräsbevuxna
gångstig jag begagnat för att komma dit.
Emellertid måste det ha funnits någon ginväg, ehuru
jag ej kände till den, ty innan jag hunnit fram till
landsvägen överraskades jag av att få se fröken
Stapleton, som satt på en stor sten bredvid stigen. Hennes
kinder hade fått en varm färg av ansträngningen,
och hon höll handen tryckt mot sidan.
— Jag har sprungit så mycket jag förmått i avsikt
att genskjuta er, doktor Watson, sade hon. Jag gav
mig inte ens tid att sätta på mig hatten. Jag får inte
dröja länge här, ty då märker min bror, att jag
försvunnit. Jag vill endast säga er, att jag beklagar mitt
misstag, då jag tog er för sir Henry. Glöm, om ni kan,
vad jag då sade, ty det har alls ingen tillämpning på er.
— Men jag kan inte glömma det, fröken Stapleton,
sade jag. Jag är sir Henrys vän och hans välfärd
ligger mig varmt om hjärtat. Säg mig varför ni var
så angelägen, att sir Henry med det första skulle fara
tillbaka till London.
— Det var blott ett kvinnligt infall, doktor Watson.
När ni lärt känna mig bättre, skall ni komma
underfund med, att jag inte alltid kan giva skäl för vad
jag säger eller gör.
— Ni bedrar mig inte. Jag minns mycket väl
dallringen i er röst och uttrycket i era ögon. Jag ber
er, fröken Stapleton, var uppriktig, ty alltsedan jag kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
