Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Ljuset på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
springande mot dem med håven dinglande efter sig. Han
gestikulerade och nästan hoppade av iver, då han hunnit
fram till de älskande. Vad detta skulle betyda, kunde
jag naturligtvis inte veta, men på mig gjorde det det
intrycket, att Stapleton häftigt förebrådde sir Henry,
som i sin ordning sökte förklara sig och blev allt mer
och mer förargad, när den andre ej ville taga reson.
Flickan stod bredvid, stolt och tyst. Till sist svängde
Stapleton om på klacken och vinkade befallande åt
systern, som efter en tveksam blick på sir Henry följde
brodern och gick. Naturforskarens vredgade åtbörder
visade, att även den unga damen var föremål för hans
missnöje. Baroneten stod en minut och såg efter dem
och gick sedan med sänkt huvud och synbart
nedslagen tillbaka samma väg han kommit.
Vad allt detta betydde kunde jag icke veta, men
jag blygdes för att utan min väns vetskap ha bevittnat
en så förtrolig scen. Jag sprang därför ned från kullen
och mötte baroneten vid dess fot. Han var röd i
ansiktet av vrede och rynkade pannan, som om han
varit ytterst villrådig.
— Nej, se Watson! Varifrån kommer ni? sade han.
Inte är det möjligt, att ni ändå lupit efter mig?
Jag förklarade alltsammans, sade, att det varit mig
omöjligt att stanna inne, att jag följt honom i spåren
och bevittnat vad som passerat. Hans ögon gnistrade till
en början av harm, men min uppriktighet avväpnade
honom, och han brast i ett allt annat än muntert skratt.
— Det skulle väl kunna tyckas, att man borde få
vara ostörd mitt på en sådan där prärie, sade han,
men ta mig tusan, tror jag inte, att hela trakten ryckt
ut för att beskåda mitt frieri — som för övrigt inte
var något roligt att se. Var hade ni köpt biljett?
— Jag stod där uppe på kullen.
— Det vill säga i fonden. Hennes bror däremot
befann sig på nedre parkett. Såg ni, då han rusade
på oss?
— Har ni någonsin kommit på den idéen, att han
är galen — jag menar hennes bror?
— Nej, det kan jag just inte säga, att jag gjort.
— Jag kan väl tro det. Själv har jag alltid förr
trott, att han var klok, men i dag skall jag säga er,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
