Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Ljuset på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att antingen är det han eller jag, som borde klädas
i tvångströja. Vad är det för fel med mig? Ni Watson,
har nu några veckor levat tillsammans med mig, och
nu ber jag er ärligt säga vad ni tänker. Har ni
någon anledning att tro, att inte jag skulle bli en god
man, om jag fick en hustru, som jag älskade?
— Nej, det har jag visst inte.
— Min ställning i världen kan ju ingen klandra,
så det måtte vara mig själv han inte kan med. Vad
har han emot mig? Så vitt jag vet, har jag aldrig
gjort en mask för när; och ändå ville han inte låta
mig röra vid hennes fingerspetsar!
— Sade han det?
— Det och mera till. Det skall jag tala om för
er, Watson, att ehuru jag endast känt henne några
veckor, så var det något som genast sade mig, att
hon var skapad för mig, och också hon — ja, nog
var hon lycklig i min närhet, det kan jag då svära
på. Det är ibland ett ljust uttryck i kvinnoögat, som
säger mer än ord. Men han har aldrig låtit oss träffas
på tu man hand, och först i dag trodde jag mig ha
funnit ett tillfälle att få tala några ord med henne utan
vittnen. Hon ville gärna stämma möte med mig, men
när hon kom, var det inte om kärlek hon ville tala,
och skulle icke heller ha låtit mig göra det, om hon
fått råda. Hon återkom oupphörligt till, att här var
det farligt att vistas och sade, att hon ej skulle känna
sig lycklig, förrän jag rest härifrån. Jag svarade, att
sedan jag sett henne, hade jag inte brått att lämna trakten,
och att om hon verkligen önskade, att jag skulle resa,
så kunde ej hennes önskan uppfyllas, om hon inte
ställde det så, att hon kunde följa med. Och därmed
var ju frieriet färdigt, men innan hon hann svara, kom
den där ohövliga brodern sättandes och såg ut som en
galning. Han var blek i synen av ilska, och hans
ljusa ögon flammade av ursinne. »Vad tog jag mig
till med den unga damen? Hur vågade jag ägna henne
en uppmärksamhet, som var henne motbjudande? Trodde
jag, att jag kunde göra vad som helst för att jag
var baronet?» — Hade han inte varit hennes bror,
skulle han minsann ha fått svar på tal. Som det nu
var, sade jag honom, att de känslor jag hyste för hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
