Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Ljuset på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behagade. Sedan kom han i dåligt sällskap, och
djävulen fick makt med honom, så att vår mor sörjde ihjäl
sig för hans skull, och vårt namn släpades i smutsen.
Snart gick det från brott till brott, han sjönk allt
lägre och lägre, och det beror blott på Guds nåd, att
han ej fått bestiga schavotten. För mig var han dock
alltid den lille lockhårige gossen, som jag skött och lekt
med, som äldre systrar pläga göra. Det var därför
han bröt sig ut ur fängelset. Han visste, att jag fanns
här, och att vi inte kunde vägra att hjälpa honom.
När han en natt släpat sig hit, trött och utsvulten,
hack i häl eftersatt av vaktknektarna, vad kunde vi
väl göra? Vi släppte in honom, gåvo honom mat och
skötte om honom. Så kom ni, sir, hem från Amerika,
och min man ansåg, att min stackars bror skulle kunna
vara tryggare på heden än på något annat ställe, tills
förföljelsen avstannat. Men varannan natt försäkrade
vi oss om, huruvida han var kvar eller ej genom att
ställa ett ljus i fönstret, och om signalen besvarades,
gick min man ut med litet kött och bröd till honom.
Var dag hoppades vi, att han givit sig av, men så
länge han fanns i närheten, kunde vi inte svika honom.
Och detta är hela sanningen, så visst jag är en kristen
människa, och är det någon, som bör klandras, så
inte är det min man, utan det är jag, ty det är för
min skull han gjort vad han gjort.
Kvinnan talade med så mycket allvar och reda,
att man ej kunde annat än känna sig övertygad av
hennes ord.
— Är det sant, Barrymore?
— Ja, sir Henry, vart enda ord är sant.
— Jag kan i så fall inte klandra er för att ni
understött er hustru. Glöm vad jag sagt. Gå nu, ni
två tillbaka till ert rum, och vi skola tala vidare om
saken i morgon.
Sedan de gått, sågo vi åter ut genom fönstret. Sir
Henry hade öppnat det, och den kalla nattvinden
träffade våra ansikten. Långt i fjärran lyste ännu den
lilla gula lågan.
— Det är obegripligt, att han törs, sade sir Henry.
— Kanske är det så placerat, att det endast
härifrån kan ses.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
