Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Ljuset på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är troligt. Hur långt härifrån tror ni det är?
— Borta vid kluvna klippan.
— Alltså blott en eller två mil härifrån.
— Knappast det.
— Mycket långt borta kan det väl inte vara, om
Barrymore plägat gå dit med mat. Och vid det där
ljuset ligger den skälmen och väntar. Blixt och
dunder, Watson, tror jag inte jag går ut och hugger
kanaljen.
S
amma tanke hade genomfarit mitt huvud. Paret
Barrymore hade ju icke invigt oss i något förtroende.
Deras hemlighet hade blivit dem avtvingad. Karlen var
farlig för samhället, en överbevisad skurk, som man
icke kunde hysa något medlidande med och för vilken
det ej fanns någon ursäkt. Vi gjorde ej mer än vår
plikt, om vi begagnade oss av detta tillfälle att förpassa
honom tillbaka till den plats, där han icke kunde göra
något ont. Hans råa, våldsamma natur var sådan, att
andra skulle få umgälla, om vi nu visade oss efterlåtna.
Vilken natt som helst skulle till exempel våra grannar,
syskonen Stapleton, kunna bli angripna av honom, och
kanhända var det tanken på detta, som gjorde, att
sir Henry var så ivrig att komma i väg.
— Jag följer med, sade jag.
— Gå då efter en revolver och sätt på er era
stövlar. Ju förr vi ge oss av, dess bättre är det, ty
annars torde karlen släcka ljuset och bege sig från stället.
Fem minuter därefter stodo vi utanför porten,
färdiga att anträda vår expedition. Vi skyndade igenom
den mörka trädplanteringen, där höstvinden sakta
klagade och de fallande löven prasslade. Nattluften var
tung av fuktiga ångor, vittnande om förgängelse. Då
och då blickade månen fram några sekunder, men
molnen jagade över fästet, och just som vi veko in på
heden, började ett tält regn att falla. Ljuset fortfor
att stadigt brinna framför oss.
— Ni är väl beväpnad? frågade jag.
— Jag har min jaktpiska med mig.
— Vi få lov att komma över honom hastigt, ty
det påstås, att han är mycket våldsam. Om vi helt
oväntat angripa honom, så ha vi honom i vårt våld
innan han kan göra motstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
