Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Ljuset på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angripen, icke för att skjuta på en obeväpnad man,
som sprang av alla krafter för att komma ifrån oss.
Vi voro båda snabba löpare i god kondition, men
vi insågo snart, att det icke fanns någon möjlighet
för oss att hinna upp honom. Vi sågo honom länge
i månskenet, tills han tedde sig som en liten prick,
som hastigt rörde sig bland rullstenarna på sluttningen
av en kulle i fjärran. Vi sprungo och sprungo, så
att vi nästan tappade andan, men avståndet mellan oss
och fästningsfången blev allt större och större.
Till sist stannade vi och satte oss flämtande ned
på ett par stenar, under det att vi sågo honom så
småningom försvinna.
Och just då hände det någonting högst
besynnerligt och oväntat. Vi hade rest oss upp och skulle
just vända om och gå hem, ty det var naturligtvis
inte värt att fortsätta jakten. Till höger stod månen
lågt, och en granitklippas tandade spets avtecknade sig
mot silverskivans nedre kurva. Svart som en staty,
skuren i ebenholz, reste sig en manlig gestalt på
klippspetsen mot den glänsande bakgrunden. Tro inte, att
det var en synvilla, Holmes. Jag försäkrar dig, att
jag aldrig i mitt liv sett någonting tydligare. Så vitt
jag kunde se, var det en smärt, högväxt man, som stod
där. Han höll benen något åtskils, armarna korslagda
över bröstet och huvudet nedböjt, som om hans tankar
ruvat över denna öken av torv och granit, som låg
utbredd framför honom. Han kunde gärna ha varit
denna trakts förkroppsligade ande, och denne man
visade sig långt från det ställe där den andre försvunnit.
För övrigt var han mycket längre än han. Med ett
utrop av förvåning vände jag mig om och grep tag i
baroneten för att visa honom synen, men i ett
ögonblick hade den försvunnit, och mannen var borta. De
skarpa klippuddarna avtecknade sig alltjämt mot
månens nedre del, men den högsta spetsen uppbar icke
längre den tysta, orörliga gestalten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
