- Project Runeberg -  Baskervilles hund /
104

(1912) [MARC] Author: Arthur Conan Doyle Translator: Hanny Flygare - Tema: Detectives
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Utdrag ur doktor Watsons dagbok

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


TIONDE KAPITLET.

UTDRAG UR DOKTOR WATSONS DAGBOK.



Hittills har det varit mig möjligt att anföra de
rapporter, som jag under detta äventyrs tidigare
skeden avsände till Sherlock Holmes. Nu har jag
emellertid hunnit till en punkt i min berättelse, där jag
ser mig nödsakad att övergiva denna metod och
återigen lita på mitt minne, understött av
dagboksanteckningar från den tiden.

Den 16 oktober. — En mulen, dimmig dag med
duggregn. Huset är omvärvt av vällande moln, som
då och då höja sig och blotta hedens dystra
kroklinier, de tunna silverglänsande ådrorna på
bergsluttningarna och klippblocken, som glänsa i fjärran, då
ljuset träffar deras våta ytor. Det är dystert både utom-
och inomhus. Baronetens humör lider av reaktionen
efter nattens spänning. Själv plågas jag av tryck kring
hjärtat och en känsla av stundande fara — en aldrig
vikande fara, så mycket hemskare, som den icke kan
bestämmas till sin art.

Och saknar jag väl anledning till en sådan känsla?
Jag behöver blott tänka på den långa följd av
tilldragelser, vilka alla peka på ett ödesdigert inflytande
som är vid verket runt omkring oss. Två gånger har
jag med mina egna öron hört det där ljudet, som
liknade hundskall i fjärran. Det är otroligt, ja
omöjligt, att det icke kan förklaras på naturligt sätt. En
spökhund, som lämnar verkliga spår i sanden och
fyller luften med sitt tjut, låter icke tänka sig. Och, oavsett
hunden, kvarstår alltid som ett faktum det där mänskliga
verktygets ingrepp i London, mannen i droskan och
brevet, som varnade sir Henry för heden. Detta var
åtminstone verkligt men kunde lika väl tillskrivas en
skyddande vän som en farlig fiende. Var vistades väl
nu denne vän eller fiende? Hade han stannat kvar i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Aug 6 22:09:21 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/baskerhund/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free